Viss spoilervarning. Men kom igen, det är zombielitteratur, de flesta går faktiskt åt förr eller senare.
Carrie jobbar i Westminister Abbey när zombieapokalypsen bryter ut och hon måste ta sig tvärs över London för att ta sig till sin dotter som är ensam hemma. Vincent är på en sightseeingtur i ett slott i Wales och fångas innanför murarna tillsammans med en brokig skara människor. Craig är på väg till flygplatsen för att åka på semester med sina föräldrar och lillasyster när motorvägen översvämmas av de odöda.
Exempel på vad jag gillar i zombieberättelser och som finns i den här boken:
- När människor inte är så himla korkade utan faktiskt behåller sin IQ trots att världen faller i bitar omkring dem. Sen kan man i ren stress, skräck eller förvirring fatta konstiga beslut, inget konstigt med det men i somliga böcker/filmer så verkar karaktärerna ha tappat all intelligens på sida/ruta ett. Så sker inte här.
- När de flesta genast fattar exakt vad som är på gång, nämligen zombieapokalyps, så kan jag inte bli lyckligare. För kom igen, de flesta under femtio idag har väl åtminstone någon gång sett en film om ämnet? Skulle folk mot förmodan börja återuppstå från döden, stappla runt och äta människokött, så skulle jag definitivt låsa in mig hemma och sikta på deras huvuden om jag blev anfallen. Om inte annat tills motsatsen bevisats. Blir galen på karaktärer som såsar runt i veckor och vägrar tro på sina egna ögon.
- När amerikanerna som semestrar på de brittiska öarna är precis så hallelujakristet dumma i huvudet att jag får hata dem. (Nej, jag avskyr inte alla amerikaner, långt ifrån. Bara den där fanatiska Jesus-Homelandsecurity-typen.) När de sedan äts upp så skrattar jag ett riktigt ondskefullt och elakskurkskratt. Moahahaha!
- När karaktärerna får vara mänskliga. Det är vanligt att de blir antingen mesiga offer eller oövervinneliga hjältar. De gånger de får vara precis som vanligt, mestadels godhjärtade men med brister, så blir det bäst. När de tar beslut som kanske får dåliga konsekvenser men man ändå någonstans förstår, då är det lysande zombielitteratur.
Zombie Britannica har givetvis ett par brister. Det är för många personer att följa och det blir lätt hattigt när man blixtsnabbt kastas mellan dessa. Sen när många av dessa personer visar sig ha lite krystade kopplingar till varandra så tycker jag mest att det blir pinsamt. Och sexscenen hade jag kunnat vara utan. Boken är även lite för tjock, den hade nog vunnit på att någon gått igenom den med rödpenna, för någonstans i mitten känns det som att man trampar vatten. Men fördelarna väger över nackdelarna och jag tycker mycket om den här boken. Den känns modern, både till omslag (även om jag vidhåller att det mest liknar ett Deathstarsomslag) och innehåll. Så tummen upp!
Och som en liten zombieparentes: en suverän reklam för andra säsongen av The Walking Dead från en biosalong i Sydafrika. Får rysningar av hur bra det är.
Och som en liten zombieparentes: en suverän reklam för andra säsongen av The Walking Dead från en biosalong i Sydafrika. Får rysningar av hur bra det är.
