Nino och Massi lyssnade uppmärksamt och såg honom rakt i ögonen.
"Men du ska inte skicka blommor! Du ska bara ta henne och trycka upp henne mot motorhuven!", sa Christiano till Nino. Han gapade så högt att någon vid bordet intill roat vände sig om. Alessio rökte och tittade åt andra hållet, mot huvudgatan Corso Italia som började fyllas till brädden av tonåringar.
"För kvinnor måste man behandla hårdhänt! På knä i baksätet..."
Stål handlar om de två trettonåriga flickorna Anna och Francesca som bor i kuststaden Piombino i Italien. De är båda vackra och drar till sig männens blickar fast det är uppmärksamhet de inte riktigt vet hur de ska hantera. Anna är bra i skolan och ska studera vidare på universitetet, Francesca drömmer mest om att komma ifrån Piombino, sin våldsamma pappa och tänker att ett jobb som modell eller på teve ska vara biljetten ut. Flickorna har varit bästa vänner hela livet men de första kliven in i vuxenvärlden sommaren 2001 innebär slitningar på vänskapen.
Det flyter på så lätt, språket är smärtsamt vackert och exakt. Jag har aldrig varit i Italien och kan mycket lite om landets fattiga men när jag läser den här boken så vet jag ändå exakt hur det är att vara Anna och Francesca, hur det är att vara deras pappor och bröder som sliter ut sig på stålverket eller deras mammor som drömmer om något större. Men mer än något annat så är det en berättelse om ett patriarkalt och fattigt samhälle, om vad männen tycker är deras att ta. Den enorma masugnen Afo 4 tas upp om och om igen som det allseende ständigt brinnande ögat. Det är stålverket som sätter maten på bordet hos de flesta familjerna men samtidigt får arbetarna att slita ut sig innan de är trettio och manar många att bedöva sig med alkohol och tyngre droger varje minut de inte måste arbeta.
Stål är som en enda stor bild i mitt huvud, jag ser allt så tydligt när jag läser. Det är de nedgångna hyreshusen där det ständigt pågår ett gräl någonstans, där barnen kissar i trapporna och de unga kärleksparen har sex bakom ett hörn och knappt bryr sig om vem som ser. Och katterna, åh katterna. Enögda, loppiga, trasiga och oälskade stryker de omkring. Det är den skitiga stranden med avloppet som rinner ut precis vid de badande barnen. De rika anas enbart som en hägring på ön Elbas stränder tvärsöver vattnet eller passerar i upplysta lyxkryssare om natten. Och inget förändras någonsin, inte på riktigt.
Det kommer en liten svacka mot slutet och boken är något ojämnt skriven, förmodligen hade den vunnit på att kortas ner och samtidigt koncentreras. Men med tanke på att detta är Silvia Avallones debutbok och att hon är ganska ung (född 1984) så har jag enbart goda förhoppningar om hennes fortsatta författarskap. Hon har alla möjligheter att bli något stort. Jag rekommenderar Stål med hela mitt hjärta.
