Händelsehorisonten - Balsam Karam

Vad händer med människor när samhället inte länge anser att de har några rättigheter? Vart tar man vägen när man förvisats och deporterats från staden till ett berg och soptipp, när man blir papperslös. Kvinnorna och barnen har huvudrollerna i Balsam Karams Händelsehorisonten. De har namn och en historia, alla männen är vita och poliser, domare eller vetenskapsmän. Ansiktslösa. Milde var bara sju år när hon och hennes mamma förflyttades till berget och tältlägret, till Utkanterna, och hon minns knappt hur det var att vara medborgare i staden. Allt utspelar sig i en vag framtid och äger rum utanför en stad som inte har något namn men dock avenyer; bredvid finns ett hav med en strand och vita besökande turister. Utkanternas befolkning överlever på att sälja krimskrams och läsk till de i bikini och badbyxor, de rotar igenom soptunnor och stjäl. Vad gör man när man inte längre har något att förlora? När Milde är sjutton år tänder hon eld på flera viktiga byggnader i staden och blir dömd till döden men straffet ändras till att hon ska bli den första människan som åker genom ett svart hål, enbart för att vetenskapsmännen ska kunna studera vad som då händer. Just den delen av berättelsen hade lika gärna kunnat utelämnas, för det viktiga händer inom systerskapet. Språket är poetiskt och drömskt, ofta får jag läsa om meningar eller läsa dem högt för att till fullo förstå allt. Men det är värt det. Jag älskade den här boken på ett sätt som är svårt att beskriva, den kröp in under min hud och jag kommer tänka länge på Milde och hennes mamma Essa och de andra kvinnorna i lägret.