I maj 1993 hade jag just fyllt arton men var ändå i mångt och mycket mer barn och tonåring än vuxen. Fortfarande levde jag i svarta jeans, bandtröjor och lyssnade på heavy metal. Jag vet inte exakt datum jag först fick höra om morden på de åttaåriga pojkarna Steven Branch, Christopher Byers och Michael Moore i West Memphis, Arkansas men när jag fick detaljerna i fallet så blev jag förtvivlad och engagerad. Främst för att tre små barn blivit brutalt mördade men även för att de tre misstänkta som polisen arresterade och senare fick dömda inte verkade vara de rätta mördarna. Damien Echols, Jessie Misskelley och Jason Baldwin var alla i min ålder och speciellt Damien såg ut exakt som jag gjorde med det långa håret, kläderna och musikintresset. Att han blev dömd till dödsstraff (de andra två killarna fick livstid) för tre mord han inte begått var bortom min fattningsförmåga. Riktigt så enkelt som att han fick straffet enbart för att han lyssnade på Metallica var långt ifrån hela sanningen men nog kändes det så för nästan tjugo år sedan. Det blev tre dokumentärer om mordfallet och de tre dömda blev kända som West Memphis Three. Jag har sett alla tre filmerna, den senaste (Paradise Lost 3) igår natt när jag satt uppe till halv ett bara för att jag bara inte kunde gå och lägga mig och se den på Play senare. Jag var tvungen att se den direkt. För när nyheten nådde mig förra sommaren att de tre killarna äntligen blivit fria, efter mer än arton år i fängelse, så trillade faktiskt en tår nedför min kind. Det var så stort! Deras öden har upprört mig så länge och värre än allt annat: den riktiga mördaren går fortfarande fri, ingen har letat efter hen på många, många år.
Idag hittade jag att Damien Echols sedan han kom ut från fängelset har skrivit en självbiografi, gissa om den snart ska få komma hem till mig. Frågan är bara om jag ska vänta in den svenska översättningen som ännu inte är utkommen men finns bokbar på Adlibris. Jag vill ju ha den NU!
Finns ingen Svensk översättning?
SvaraRadera