Omläsning: Agnes Cecilia - en sällsam historia, av Maria Gripe

Jag minns att boken hade en väldigt speciell stämning, utöver den som finns i alla böcker av Maria Gripe. Agnes Cecilia har för mig alltid haft ytterligare ett ”lager” av mysticism, något som jag fortfarande inte riktigt kan sätta ord på.

 

 

Det händer ofta hemska saker i Gripes värld av ensamma barn. Och det är långt ifrån alltid allt löser sig i slutet av berättelsen. Eller, det slutar inte så tillrättalagt som i många andra sagor. Förmodligen var det en av de saker som lockade mig när jag som barn och tonåring läste henne. Det började med att mamma läste Elvis, Elvis och Glasblåsarns barn för mig och sedan fortsatte jag på egen hand med I klockornas tid, Pappa Pellerins dotter, Hugo & Josefin, Skuggserien och Tordyveln flyger i skymningen. Men ingen lämnade mig med den yttersta känsla av förlamning och övergivande som Agnes Cecilia gjorde. På gott och ont, för jag älskade samtidigt som jag knappt kunde andas. Det var med stor tvekan jag läste om, för jag var rädd att det minnet skulle förstöras av mitt vuxna läsande jag. Men tack vare Uppväxtklassikerboxen samt flera entusiastiska bokbloggar (Fiktiviteter, Dark Places och Lyran) så blev det ändå av.

Hon har ett sätt att behandla orden som sällan ses i barnböcker. Utan krångliga uttryck eller långa meningsuppbyggnader så blir det vackert och poetiskt och ändå kan hon slänga in tunga filosofer utan att det blir för svårt. Hon respekterar sin publik och sviker aldrig de barn som läser. Beskrivningen av hur Noras omgivning försöker skona henne från föräldrarnas död är både helt uppåt väggarna tokig och samtidigt förståelig. Jag skulle aldrig någonsin medverka till sådana charader men visst förstår jag nu som vuxen varför de gör som de gör. Ändå tar jag utan förbehåll Noras, barnets, parti. Det känns som att de svikit mig. I en blinkning är jag åter liten och förhåller mig till världen som ett föräldralöst barn.

 

Nu står Gripes övriga böcker där i hyllan och ropar på mig, redo för omläsning.