Blev naturligtvis tvungen att läsa om Molnet och kilade igår efter jobbet in på biblioteket där en mycket vänlig bibliotekarie hjälpte mig hitta boken i magasinet.
Fjortonåriga Janna tvingas tillsammans med sin lillebror Uli fly ensamma på cykel när kärkraftverket i Grafenrheinfeld (f.d. Västtyskland) råkar ut för en härdsmälta. Deras föräldrar är bortresta och de börjar en kamp för överlevnad, för att hitta familjen och släktingarna igen.
Den är fortfarande hemsk. Inte för att jag kan komma på ett skonsamt sätt att berätta för ungdomar om fasorna med en härdsmälta men hur eländigt får det egentligen bli i en barnbok? Det börjar med övergivna eller ihjälslagna husdjur, fortsätter med barn som blir överkörda av bilar och lämnas vid sidan av vägen och slutar med fruktansvärda beskrivningar av strålskador. Jag är långt ifrån blödig och gråter sällan till ledsamma filmer men här nästan kvävs jag av sorgen. Eller är jag bara extra känslig då denna typ av scenario alltid skrämt mig mer än många andra katastrofer? Jag förstår vikten av att förklara kärnkraftens faror (speciellt nu med tanke på vad som sker i Japan) men när slutar det vara avskräckande och utbildande och blir enbart för mycket? Molnet balanserar precis på den gränsen. Fast strax efter att man känner att man fått nog så börjar andra delen av boken, uppbyggnaden och bearbetningen. Och här kommer det långt mer intressanta, vad katastrofen gör med människor. Hur de strålskadade behandlas som paria och hur långt de ännu friska går för att skydda det som de anser vara sitt. Sättet på vilket somliga personer skadar andra när de egentligen försöker skydda dem från ännu mer sorg. Det är en väldigt stark bok. Den drabbade mig nästan lika hårt nu, tjugotre år senare, som den gjorde vid den första läsningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar