1942 genomförde den franska polisen en massarrestering av judar i Paris med förorter. Det kallades Operation Vårvind och ett av resultaten blev att flera tusen män, kvinnor och barn spenderade fem dygn i sporthallen Vélodrome d’Hiver utan mat, vatten eller möjlighet att sköta sin hygien. Efter dessa dygn av helvete fraktades de allra flesta likt boskap i tågvagnar till Auschwitz där de avrättades.
Tioåriga Sarah är en av de som tillsammans med sin familj hämtas tidigt en julimorgon. Fast inte hela familjen. I tron att hon snart ska vara tillbaka i lägenheten så låser hon in sin lillebror i en garderob och stoppar nyckeln i fickan. Allteftersom tiden går så börjar hon sakta inse att hon kanske inte kommer att återvända, nyckeln bränner likt ett dåligt samvete i hennes hand. Sextio år senare får journalisten Julia Jarmond uppdraget att skriva om Vel’d’Hiv, som händelsen kommit att kallas efter arenan där det utspelade sig. Av en slump springer hon på Sarahs historia och hittar till och med kopplingar till sin mans familj. Metodiskt börjar hon nysta upp sanningen samtidigt som hennes eget liv inte är det enklaste.
Trots den irriterande kursiva stilen på Sarahs berättelse så blir den snabbt den mest intressanta delen av boken. Julia på tvåtusentalet är väldigt sympatisk men det tar inte lång stund innan jag tröttnat på alla beskrivningar av hennes make Bertrand. Det finns ingen hejd på hur snygg, sexig och underbar han är. Ändå är Julia inte nöjd med honom. Det är inga finkänsliga hintar man utsätts för utan man vet hela tiden vad som kommer komma emot en. Samtidigt så finns där ett ständigt driv framåt. Detaljerna om Sarahs öde finns även i Julias berättelse, så jag läser vidare.
Men någonstans i mitten så tappar den fart. Julias liv blir språkligt och berättartekniskt till en billigare kärleksroman. Det är inte händelserna som gör det utan hur de beskrivs. Allt cirkulerar kring den vackre, vackre äkta mannen och det söta underbara barnet. Jag blir mättad och bryr mig snart inte alls hur det går för Julia utan vill bara att det ska ta slut. Bokens övergripande historia är så viktig att det känns som att den slösas bort. Även det som händer Julia är stort i en människas liv och jag borde vara engagerad. Men inte. Den enda karaktären som faktiskt växer under historiens gång är Julias svärfar. Han hade gott kunnat få vara med mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar