En kärleksförklaring till Stephen Fry's uppläsning av Harry Potter

Det finns sju böcker i serien om Harry Potter och jag har plöjt dem alla oräkneliga gånger. Jag har läst på svenska och engelska, de "vanliga" böckerna, specialutgåvorna, de illustrerade och så ljudböckerna. Nästan hela tiden har jag faktiskt min favorit-trollkarl i lurarna, på vägen till och från jobbet. Många är dagarna när jag bara inte orkar med något annat, i tröttheten om morgonen och den totala utmattningen om eftermiddagarna. Jag har provat att lyssna på svenska med Björn Kjellman men kommer inte ifrån att det är mycket bättre på engelska med Stephen Fry som uppläsare! Han gör rösterna så individuellt att man vet vem han föreställer redan innan namnet nämns. När saker ropas ut i högtalare har man lagt till ett burkigt eko och han läser med en sådan inlevelse att jag blir lycklig ända ner i tårna varje gång. Det har till och med gått så långt att jag faktiskt hör hans röst i huvudet när jag själv läser text-böckerna. Allt det positiva överglänser med råge det faktum att han till en början inte uttalar "Gryffindor" som de gör i filmerna. "Accio" uttalar han, enligt mig, felaktigt rakt igenom sju böcker. 

Sedan blir lyssningen lite extra kul när man får veta roliga fakta som att han hade svårt att uttala meningen "Harry pocketed it" och sägnen berättar att J.K. Rowling sedan noga petade in den meningen i alla följande böcker. Vilket så här i efterhand sägs vara delvis sant, men jag gillar ändå tanken.

Läslov och skidsemester

Vi åkte till Kungsberget i ett par dagar, sambon och bonusbarnen för att åka skidor, jag för att läsa. Jag hann inte igenom allt jag hade med mig, långt ifrån, men jag fick många timmar ensam i stugan med bok, juice och täcke. Ibland tog jag mig en tupplur, ibland gick jag ut och tog en promenad. Ibland gjorde jag inget alls. Men nu ska jag ta mig för att blogga lite igen, efter en veckas välbehövlig paus.

Ædnan - Linnea Axelsson

Ædnan är sjuhundrafemtionio sidor ren magi. En versberättelse om samernas historia de senaste hundra åren, skildrad genom tre generationer. Allas liv rivs upp och förflyttas när de nordiska länderna i början av 1900-talet gör gränsdragningar som tvingar människor och renar att plötsligt ta nya vägar. Sedan kommer gruvor och vattenkraftverk vars ingrepp på naturen även de tvingar fram folkförflyttningar. Boken slutar i modern tid när Girjas sameby stämmer svenska staten och vinner i hovrätten. Vi får se allt genom två samiska familjers ögon, hur de ser på sig själva och världen runtomkring dem. Rasismen, sexismen; både det slentrianmässiga, om än lika förlamande; och det hårt riktade. Men även ohälsan, självmorden, alkoholismen. Det här är en stor bok, både vad gäller fysisk storlek och innehåll. Texten liksom sjunger för en, vaggar en över fjället och genom historien. Det var länge sedan jag läste något så gripande.

Kulturkollos veckoutmaning: Det bästa av Stephen King

Det är nästan omöjligt att välja en favoritbok ur Stephen Kings enorma utgivning. Så givetvis fuskar jag och väljer två! King är absolut bäst när han skriver om livet och döden, när han undviker de överdrivna monstren som oundvikligen dras ut i solljuset i slutet av böckerna och blir till något fånigt, ibland till och med skrattretande. 

Jurtjurkogården (Spoilervarning på länken till recensionen)

Det som i min barndom var närmast en splatter-film med människor och djur som återkommer från döden och skär hälsenorna av gamla farbröder har nu när jag är vuxen blivit till en av de ikoniska berättelserna om sorg. Det är en av de absolut otäckaste böckerna jag någonsin läst, och då pratar jag inte om de övernaturliga bitarna utan de som handlar om förlust. Författaren var själv osäker på om han verkligen kunde ge ut den här boken, var den inte aningen för hemsk? Jo, det är för hemskt. Förmodligen därför det är så rackarns bra.

Duma Key

Ännu en bok om förlust, men den här gången förlusten av en arm och en fru. Edgar Freemantle blir av med armen i en olycka och när han i smärtorna efteråt nästan dödar sin fru får hon nog och lämnar honom. Så han flyttar till Duma Key i Florida där han tar upp ungdomsintresset att måla och han visar sig vara en talang utan dess like men samtidigt börjar underliga saker hända i samband med hans tavlor. Är det Edgar som styr framtiden med sin pensel eller är han styrd av något större? Duma Key är förmodligen den bok med Stephen King som jag tycker är bäst rent litterärt. I början av karriären hade han historierna men inte hela språket, något som (tillsammans med en nykterhet) gjort hans verk så innerligt mycket bättre. Man läser inte den här boken, man förflyttar sig till Florida  för att spendera tid tillsammans med Edgar, Wireman och Miss Elisabeth.

Stand By Me

Den bästa filmatiseringen är utan tvekan Stand By Me. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den men jag gråter Varje Gång. Det är  historien om fyra omaka pojkar som söker tröst och stöd hos varandra när vuxenvärlden sviker, såsom den så ofta gör i Kings världar. Det handlar om Döden, om en förlorad storebror och föräldrar som inte förmår se den kvarvarande sonen. Ramhistorien med liket som pojkarna ger sig av för att hitta och titta på, är i slutänden inte viktig. Stand By Me är en berättelse om livsviktig vänskap, sådan man bara har när man är tolv.

TV-serielördag: The Umbrella Academy

1 oktober 1989 föder 43 kvinnor världen över samtidigt varsitt barn, något som kommer som en överraskning för dem alla då de inte visat några som helst tecken på att vara gravida. Sju av barnen köps/adopteras av miljardären sir Reginald Hargreeves som uppfostrar dem till att bli ett superhjälte-team vid namn The Umbrella Academy. Han hävdar att de kommer rädda världen. Själv är han inte så intresserad av dem som barn utan fokuserar på deras medfödda krafter och tilltalar dem efter nummer: Number One, Number Four och så vidare. Många år senare är barngruppen splittrad och när Reginald Hargreeves plötsligt dör samlas de alla i den enorma byggnaden som en gång var deras hem. Mycket har förändrats och de är långt ifrån de framgångsrika superhjältar som deras adoptivpappa hoppades att de skulle vara. De tvingas dock kommunicera inför begravningen och snart är de tillbaka i samma känslomässiga hjulspår där de befann sig som barn. 

Ännu en tv-serie baserad på seriebok och ännu en fullkomlig fullträff. Jag tycker så innerligt mycket om det här och misstänker att det har mycket att göra med rätt skådespelare på rätt plats. Den mest kända av dem, Ellen Page, spelar den musgrå Number Seven som vuxit upp utan krafter och aldrig fått vara med på vare sig uppdrag eller familjeporträtt. Andra karaktärer som sticker ut är Robert Sheehan som Klaus, eller Number Four, vars kraft innebär att han kan frammana och tala med de döda. Något som knäckt honom totalt och fått honom att under en lång tid missbruka alla droger han kunnat få tag på. Han är en helt ljuvlig huvudperson med nojor, humor och en hjärtskärande sårbarhet. Några fler exempel, för de är för många för att alla beskrivas här: Allison vars superkraft gett henne filmstjärnestatus men samtidigt tagit ifrån henne allt av värde. Luther, den enda som stannade kvar hemma men blev skickad att bo på månen efter att ett uppdrag gått fruktansvärt snett. Jag måste också ge ett extra plus i kanten för Mary J Blidge som spelar Cha-Cha, en hänsynslös yrkesmördare utan något som helst samvete. Som så ofta är det svårt att förklara helheten i en sådan här myllrande serie om tio avsnitt, men gillar du superhjältar, apokalypsen och välskrivna karaktärer så måste du se detta. Det är mörkt, magiskt och underbart sorgligt.

Kulturkollos veckoutmaning: Kvinnor med makt

Av någon anledning så tänker jag på brittiska kvinnor när jag tänker på kvinnor med makt. Jag får som en inre bild av strama dräkter och perfekt oxfordengelska, en whiff av femtiotal. Men jag tänker även på klottret i England under åttiotalet: Fuck Maggie! Självklart var det Margaret Thatcher som åsyftades, en kvinna som dominerade stor del av den västerländska politiken under min uppväxt. Hon blev till själva sinnebilden av Kvinna Med Makt. Se gärna filmen The Iron Lady med Meryl Streep. Men jag tänker även på drottning Elizabeth II av Storbritannien och den tv-serie som finns om henne: The Crown. Jag såg första säsongen av den med något slags hopp om att få se människan bakom all pompa, ståt och plikt men lämnades snarare med en obehaglig känsla av att hon avhumaniserats av sin tjänst. Serien är dock fantastisk.

Sorgen bär fjäderdräkt - Max Porter

En mamma går plötsligt bort och kvar står hennes make och två barn. Vad ska de göra med sig själva nu? Vart ska de ta vägen med sin sorg. För världen rullar obönhörligen vidare, ingen hänsyn tas till döda mammor. Men då kommer Kråka, han till och med flyttar in för att hjälpa familjen att ta sig vidare. Han är ingen gullig fågel, han är faktiskt både ganska äcklig och burdus och tar många okonventionella metoder till sin hjälp för att få alla att långsamt må bättre, eller bara acceptera den här nya verkligheten. I korta stycken får vi följa Pappa, Pojkarna och Kråka. 

Jag vet inte vad jag väntade mig när jag öppnade den här boken, jag kan bara säga att jag verkligen inte fick det. Det är udda, framfusigt och en gnutta magiskt. Texten virvlar såsom tankarna faktiskt gör vid sorg. Jag älskar att de båda pojkarna gör uppror och är arga, att pappan stänger in sig i sin egen sorgebubbla, för det är vad man gör. Allt känns väldigt trovärdigt. Det är en svår bok att beskriva och det här är det bästa jag förmår, så jag kan bara be dig att själv läsa Sorgen bär fjäderdräkt.

TV-serielördag: Preacher - Säsong 1

Jag har aldrig haft sådana problem att beskriva handlingen i en tv-serie som jag har nu. Preacher är sannerligen obeskrivbar men vi gör väl ett försök. Det handlar om prästen Jesse Custer som förtvivlat försöker driva sin pappas kyrka, trots fallande besökssiffror i den alltmer döende småstaden. En dag flyger en stor kraft in i honom, en kraft som innebär att han kan få människor att göra som han vill. Jesse ser givetvis sin chans att få fler besökare till gudstjänsten varje söndag och börjar dessutom att försöka medla i konflikter i staden, göra Guds arbete helt enkelt. För han är säker på att han fått den här kraften av en anledning. För att göra gott. Ungefär samtidigt kommer en över hundra år gammal vampyr till staden, samtidigt som Jesses gamla flickvän vill ha hjälp med ett jobb. Det dyker även upp två änglar som på alla möjliga sätt försöker ta tillbaka den här kraften som de tappat bort... 

Preacher är något av det blodigaste jag har sett. Men det är samtidigt fyllt med en sådan torr humor och värme att jag inte kunnat värja mig. Jag tycker så förtvivlat mycket om alla de tre huvudpersonerna: prästen, hans ex-flickvän Tulip och vampyren Cassidy. Även om det förekommer många tokerier så finns där historier och ett förflutet som aldrig glöms bort, mitt i blodbadet känns historierna genuina. Men det kan ta ett tag att vänja sig vid berättarsättet, så få inte panik och ge upp efter ett eller två avsnitt. Låt allt sjunka in och fortsätt bara titta, se åtminstone fem eller sex avsnitt innan du anser att du fått nog.