Trygghetsläsning 2.0

Så kommer de där dagarna när man, trots oräkneliga nya böcker som ligger och glöder på nattduksbordet, ändå väljer att för femtioelfte gången ta upp Harry Potter och den flammande bägaren. För att man behöver något tryggt, för att man behöver magin. När man egentligen borde ta vara på den extra lediga tiden och läsa något helt nytt. Men äh, egentligen, schmegentligen.

Kulturkollos veckoutmaning: Fem snabba om påsken

Jag har en nästan obefintlig relation till påsken; högtiden innebär några extra lediga dagar men inte mycket mer än så. Den kan dock alltid trösta sig med att den inte får mig att känna samma motvilja (läs: hat) såsom julen gör. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska svara på en majoritet av frågorna i Kulturkollos inlägg förutom att påskmust är toppen, så vi går raskt vidare och tipsar om påskläsning! För redan igår hade jag tänkt ut en jättefin gul bok som jag ville skriva om, nämligen En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. 

Jag har sällan blivit så drabbad av en bok som jag blev av En halv gul sol när den kom ut. Författaren var för mig okänd och jag hade aldrig tidigare läst något om hennes land, ändå tvekade jag inte inför den lilla tegelstenen. Redan de första sidorna fullkomligt sög in en i historien, berättelsen om de privilegierade tvillingarna som lever i sextiotalets Nigeria, när sedan kriget och slutligen svälten kommer faller även de rikaste. Som barn hörde jag talas om Biafra, det var något som hänt innan jag föddes men jag förstod inte hela innebörden förrän jag som vuxen läste den här boken. Inbördeskriget i Nigeria skapade utbrytarstaten Biafra, en blockad ledde till svår brist på mat och i slutändan till att hjälporganisationen Läkare utan gränser skapades. Mitt i den här katastrofen, men även runtomkring den, utspelar sig En halv gul sol och vi får lära känna en familj som försöker göra såsom folk gör mest: att leva, arbeta och senare även överleva. Boken är utan tvekan en av de bästa jag läst. 

Pestens år, Döden i Stockholm 1710 - Magnus Västerbro

I juni 1710 seglar skeppet Stäkesund in i Stockholms yttre skärgård. Det har rest från Pernau, en bit land i Baltikum som tillhör Sverige men som håller på att förloras i det pågående kriget. Alla inkommande skepp ska sättas i karantän och så görs även med Stäkesund men sedan är det något som går mycket fel. På okänt sätt lyckas kaptenen smita igenom karantänen och går i land i Erstaviken för att äta middag och senare under kvällen faller han ner död. En av de dödligaste sjukdomarna någonsin har åter kommit till Stockholm och Sverige. Under sommaren och hösten sprids pesten, först ganska långsamt, men slutligen fortare och fortare och när allt är över har nästan halva stadens befolkning gått åt. Liken ligger kvarlämnade i sina sängar och på gatorna, massgravarna fylls till bredden och en obönhörlig lukt av död sprider sig över de tättbebyggda områdena. Detta är ingen skönlitterär bok men många gånger känns det som en sådan ändå, för den beskriver verkliga och namngivna personer som faktiskt genomlevde, eller dog i, pestens härjningar för trehundra år sedan. Speciellt intressant är hur vi människor beter oss i krissituationer som denna för i grunden är vi samma människa nu som då; förmodligen skulle exakt samma försvarsmekanismer sätta in om en svår och obotlig sjukdom började sprida sig bland oss. Pestens år fick mig att ligga vaken till sent om natten och väcka min sambo med "oemotståndliga" fakta om pesten och dess härjningar. Otäck bok. Underbar bok.

Rökridå - Krysten Ritter

En bok om att återvända till den lilla barndomsstaden och att inse att somliga saker, på gott och ont, är precis likadana som man lämnade dem medan många andra har blivit helt annorlunda. Så skrapar man på den redan trasiga ytan och inser att det som var illa faktiskt blivit ännu värre. Abby kommer tillbaka till Barrens som miljörättsjurist för att undersöka ortens stora arbetsplats Optimal då deras vattenutsläpp misstänkts innehålla giftiga ämnen. Hon tvingas återigen konfronteras med de gamla klasskamraterna som mobbade henne i high school, de som blev kvar och startade egna familjer och fortsatte småstadslivet. Den stundande miljöskandalen får Abby att minnas Kaycee, den tidigare bästa vännen som blev plågoande och som sista året i skolan drabbades av någon slags sjukdom som senare spred sig bland tjejerna. Eller hittade de bara på för att få uppmärksamhet? Även Kaycee flydde staden efter att skolan tagit slut, men hennes vittnesmål skulle vara betydelsefullt. Rökridå är en bok om svagheter, det där man inte talar om och framför allt småstadsmentalitet. Abby själv är en ganska trasig själ men jag kan inte annat än gilla henne, mycket till och med. Själva berättelsen är spännande och trots att man har sina misstankar så dröjer till slutet innan man vet hur det (mesta) ligger till. Just eftersom det är Krysten Ritter som skrivit så får man inget trams om skeva könsroller eller liknande, det är en feministisk bok helt enkelt! Det kan dock vara svårt att tänka bort Jessica Jones ur ekvationen men det "problemet" ligger hos läsaren och är nog en träningsfråga. Ritter får mer än gärna skriva fler böcker.

Kulturkollos veckoutmaning: Fångad, fängslad och fjättrad

Jag är på sluttampen på 1793 av Niklas Natt och Dag, det har tagit mig ovanligt lång tid att läsa dessa fyrahundrafemtio sidor. Boken har utnämnts till Årets bästa svenska debut 2017 och jag förstår sannerligen varför då historien är becksvart, otäck och... helt, helt underbar. Jag vet att det låter som en motsägelse men den här boken är fantastisk, språket är otroligt och människorna som beskrivs bygger små bon intill läsarens hjärta. En av dem är den unga flickan Anna Stina som när hennes mor dör hamnar på Spinnhuset felaktigt anklagad för hor, det vi i dag kallar prostitution. Intentionerna för de här spinnhusen var nog i grunden goda. De som sålde sina kroppar eller hade blivit dömd för annat brott skulle bort från gatan, få ett straff för sin brottslighet och sedan återassimileras i samhället efter avtjänad tid. I verkligheten blev dessa ställen till ännu en plats där kvinnornas kroppar utnyttjades sexuellt av fångvaktare, med skillnaden att de nu inte fick betalt. De fick mat efter hur snabbt de jobbade, hur fort de kunde hantera spinnrocken, och om de sackade efter fick de mindre mat. Det var en grym ekvation. Mindre mat = svagare = jobbade ännu sämre. Många kvinnor svalt helt enkelt ihjäl och det på några veckor. Sidorna om den fängslade Anna Stina i 1793 grep mig på ett sätt som jag hade svårt att förutse. Vi må ha långt kvar till ett jämställt samhälle idag men när man ser på hur det såg ut för lite mer än tvåhundra år sedan så är det svårt att förstå hur illa det faktiskt var. En kvinna var inte fri, hon hade ingen kontroll.

Den byggnad som en gång i tiden var Långholmens Spinnhus, fotograferat 2010.

Ny "Science Fantasy" med Lyra av Philip Pullman

Nu vet jag såklart vad jag ska lätta upp all den svåra läsningen med! Sjutton år senare har Philip Pullman äntligen skrivit vidare på berättelsen om den mörka materian. Det blir ytterligare en trilogi som kommer att heta Boken om stoft, där den första delen kallas Lyras färd. Boken är en prequel och utspelar sig när Lyra var bebis och vi får lära känna den nya karaktären Malcolm. Den kom ut igår och ska genast inhandlas på Science Fiction-bokhandeln på väg hem från jobbet idag! Science Fantasy, here I come.

Så mycket hat och mörker

Jag lyssnar på Det svenska hatet av Gellert Tamas samtidigt som jag läser Pestens år av Magnus Västerbro samt 1793 av Niklas Natt och Dag. Den förstnämnda handlar om relativt nya händelser, än så länge har författaren inte tagit mig längre tillbaka än andra världskriget, men åh vad tungt det är. Det är trots allt totalt tjugo timmar rått och mörkt hat, så ibland klarar jag inte mer än en timme i taget. På kvällarna alternerar jag de två fysiska böckerna från 1700-talets Sverige. Pestens år är inte skönlitteratur men känns ofta som det; boken är en beskrivning av hur pesten dödade halva Stockholms befolkning under 1710. Den andra boken om samma århundrade, 1793, utspelar sig såklart just det året och är den hyllade och prisade deckaren om fyra fiktiva personer, även de från huvudstaden. Dessa två böcker är också oerhört utmattande, för allt är så sorgligt, fattigt och tröstlöst. Jag börjar förstå varför människor under den här tiden söp som de gjorde, för hur skulle man annars stå ut? Många kunde inte göra rätt hur de än försökte. Sammanfattningsvis så kommer alla de här tre böckerna ta tid att ta sig igenom. Kanske måste jag lätta upp stämningen med något ur en helt annan genre under tiden? Något lättsamt och fantasy känns lämpligt, förslag mottages tacksamt.

Annars blir det Harry Potter.

Den underjordiska järnvägen - Colson Whitehead

Författaren Colson Whitehead har berättat att han som barn blev väldigt besviken när han fick höra att den underjordiska järnvägen som hjälpte slavar att fly från plantagen i de södra staterna, inte var en faktiskt järnväg utan en enbart ett namn på något som skedde till fots och till häst ovan jord. Så när han skrev den här boken om Cora, den sextonåriga flicka som lever på ett bomullsplantage i Georgia, förvandlade han flyktvägen till räls och tåg som minsann går under marken. Cora och vännen Caesar börjar sin flykt undan slaveriet och senare även slavjägaren Ridgeway som följer dem genom landet. Den underjordiska järnvägen är ett hopkok av amerikansk historia, många av de sakerna som här tillskrivs artonhundratalets slavtid hände egentligen långt senare, men det gör absolut ingenting negativt med historien. Man förstår vad författaren vill göra, vad han vill berätta om slavmentaliteten, om hur vita sett på den arbetskraft de med tvång hämtade från en annan kontinent och sedan torterade till döds med olika snabbhet. Det är en fruktansvärd historia om oändligt lidande men därmed också så fantastiskt viktig, en historia vi inte får glömma. Fast framför allt är det en historia med otrolig berättarglädje och fint språk. Cora placerar sig intill ens hjärta och stannar där, länge. 

Min vän Dahmer - Derf Backderf

En seriebok om det allra värsta, om ett barn som förvandlas från udda till seriemördare och kannibal, och detta mitt framför ögonen på ett helt samhälle som valde att göra just ingenting. Boken är skriven av en man som gick i samma skola som Dahmer och han berättar om den fanclub, Dahmers Fanclub, som startades på högstadiet då många av barnen fann det annorlunda barnet oerhört underhållande, om än inte älskvärd. De ville inte vara han vän, de ville frossa i hans utanförskap. Men barnen är utan skuld. Det är de vuxnas totala oförmåga att se Jeff som författaren hela tiden återkommer till, varför var det ingen i skolan eller övriga samhället som såg vad som hände? Pojken drack sig full på skoltid, klarade inte av att hantera rösterna i sitt huvud utan alkohol och samlade dessutom på döda djur. Jag är inte förvånad att det gick som det gick. Min vän Dahmer berättar en historia som är svår att tro på, som är djupt obehaglig helt utan otäcka scener i form av mord eller våld. Men det blir värre än den värsta skräcken när man får bevittna det här barnets totala utsatthet och ensamhet. Jag kommer att återvända till den här boken.

How rapey of you - äntligen mer Jessica Jones

Säsong 1 av serien Jessica Jones var inget mindre än en uppenbarelse vad gäller feminism och historieberättande. Jag började titta av en slump men fastnade omedelbart för jag har sällan sett en serie där kvinnor blir så väl representerade. Därmed inte sagt att alla kvinnor är helt igenom goda, för det är de sannerligen inte, allra minst Jessica själv. Men de får ha huvudroller, ta plats och framförallt: säga smarta saker. Det ska bli spännande att se om säsong 2 får samma nerv utan Kilgrave som The Big Bad, för den rollen var så otroligt obehaglig att man älskade att hata honom och fasade för varje scen där han var med. Min sambo pratar fortfarande om serien som "Jessica!" uttalat med hans karakteristiska brittiska accent. Säsong 2 känns än så länge lite mer spretig men med samma humor och framförallt svärta, saker får vara hemska utan att hela tiden bli tillrättalagda. Samt fantastiska skådespelare i form av Krysten Rytter och Carrie-Anne Moss. Allra bäst i avsnitt ett var när en man självsäkert sade:

 - I never take no for an answer.

Och Jessica svarade:

 - How rapey of you.

Kulturkollos veckoutmaning: Vi skapar en chicklit-kanon!

Jag har i ärlighetens namn inte läst så mycket chichlit, förmodligen för att jag allt som oftast är ganska allergisk mot kärlekshistorier. Innan alla nu rasar och förklarar att chicklit verkligen inte bara handlar om kärlek så får jag flika in att: jag veet. Men de få jag faktiskt har läst har ändå handlat om just det. Kärlek. Först bristen på den och sedan det lyckliga slutet. Min första kontakt med chicklit kom när jag i tjugoårsåldern blev dumpad av min dåvarande pojkvän dagen före julafton och min mamma kom hem till mig med en flaska Baileys samt boken Vattenmelonen av Marian Keyes. Jag slukade båda inom två dygn. Boken fick mig både att skratta och gråta och, faktiskt, tänka på något annat än hur synd det var om lilla mig, i säkert flera minuter åt gången. Jag har efter detta läst ytterligare ett par böcker av samma författare men inget slog så hårt som just den där första boken när man själv precis hade blivit lämnad. 

Ännu en chicklit som jag faktiskt har läst är Bridget Jones dagbok av Helen Fielding och filmen återser jag åtminstone en gång per år, gärna runt jul när den går på tv. Ja, den handlar också om att hitta kärleken men åtminstone den första boken handlar även om att hitta sig själv. Så älskar jag filmen väldigt mycket för att Colin Firth ännu en gång fick spela Mr Darcy även om det inte var samma roll. Jag fick nyligen sambon att se BBC-miniserien Stolthet och fördom och han gick med på det helt utan höjda ögonbryn eller suckar. För att vara helt ärlig så var det något jag gjorde mest för att han till fullo ska kunna förstå alla kopplingar mellan den och Bridget (men även för alla roliga memes som cirkulerar om just Mr Darcy). Vilket för mig till frågan: skrev Jane Austen chicklit? Jag är långt ifrån den första att ställa frågan och den skrivs helt utan hånfullhet, för från min sida finns enbart kärlek för henne. Om svaret är ja så måste jag erkänna att även jag älskar chicklit. 

Fandom - Anna Day

Violet ska på Comic Con i London och givetvis är hon utklädd till hjältinnan i boken och filmen hon dyrkar: Rose från Galgdansen, en framtida dystopi där människorna delats upp i Gemmar (opererade, genmanipulerade och "perfekta") som lever i rikedom i skyddade samhällen  samt Impar (vanliga människor) som lever i total misär. Givetvis vill imparna få till en ändring och det är där Rose kommer in, hon är den som startar och leder revolutionen. Violet och hennes kompisar kan den här historien utantill och bästisen Alice skriver till och med egen fanfiction om Galgdansen-världen. Så det är inte utan att förväntningarna är skyhöga när de anländer till mässan där de dessutom ska få träffa skådespelaren som porträtterar Willow, gemmen som Rose blir kär i och  som givetvis är underskön även i verkligheten. Men väl på plats börjar mässhallen skaka, inredningen faller ner och när de fyra vännerna vaknar upp befinner de sig i boken Galgdansen. Inom några minuter har de dessutom orsakat hjältinnans död, Rose blir skjuten och nu måste Violet kliva in i hennes plats för att revolutionen ska kunna starta. Men verkligheten i Galgdansen är mycket mer brutal än både boken och filmen beskrivit, människorna är inte heller sig helt lika vilket är både på gott och ont. Historien vill gärna följa samma spår som den alltid gjort men det visar sig vara nästintill omöjligt när en av huvudpersonerna inte längre finns.

Det kan vara förvirrande med en historia i historien och allt är väldigt meta men jag fullkomligt älskar det här. För hur mycket man än gillar de världar som man lärt känna genom böcker och filmer så är det ändå lättare att identifiera sig med andra fans som plötsligt landar i dessa världar. Jag har ingen aning om hur det är leva i en dystopisk framtid men däremot vet jag precis allt om att dyrka Hungerspelen, Harry Potter eller Sagan om Ringen. Rent litterärt är Fandom inget mästerverk men den är ändå tillräckligt bra skriven och har ett fantastiskt driv som gör att man fullkomligt rinner igenom boken och om jag älskade den, vad kan den då göra för en sjuttonårig fangirl eller fanboy?

Sportlov eller läslov?

Jag tog mig ett sportlov, eller försök till läslov kanske man ska kalla det. Allt med bloggen fick ta en välförtjänt vila medan jag och familjen först var insnöade hemma och sedan åkte till landet och hälsade på svärföräldrarna. Det är lite lustigt hur man börjar slappna av först när den lediga veckan praktiskt taget är slut, att man är så pass uppe i varv att inte ens sju dagar av sova när man är trött, äta när man är hungrig hjälper. Så det var först till den andra helgen som läsningen fick den fart jag hade hoppats den skulle ha haft från dag ett. Jaja, det är som det är. En fantastisk sportlovsvecka fick vi hur som helst, med mer snö och is än vi kunnat drömma om.