Tänk om du en dag vaknar upp i Hungerspelen?

Snubblade över den här boken av en slump och blev lite lycklig när jag insåg att den finns som ljudbok på Storytel. För när det inte finns någon ny Harry Potter eller Hungerspelen att plöja igenom kan en alltid läsa om andra (dock påhittade) fans som älskar fantasy, dystopier och science fiction. Anna Days bok är, åtminstone inledningsvis, rent briljant! Huvudpersonerna i Fandom klär ut sig till karaktärerna i deras favoritbok och film Galgdansen för att gå på Comic Con i London och träffa en av huvudrollsinnehavarna, den unge mannen som spelar den undersköne Willow. Fast någonting går snett och snart befinner sig Violet, Alice, Katie och Nate i historien de dyrkat så länge, de befinner sig i boken Galgdansen, men det är en historia som ändrar sig och tar nya vägar, den följer inte längre mallen de kan utantill. Framför allt: hur i hela friden ska de komma hem igen?

Jag har bara lyssnat några få kapitel men är som du märker oerhört förtjust. Funderar dock på om jag ändå ska köpa pappersboken för allt händer i en rasande fart och jag tror att historien skulle vinna på att läsas i min egen takt, det blir fler naturliga pauser än när jag lyssnar. Håller tummarna för att det här håller hela vägen ut!

Kulturkollos veckoutmaning: Vad ser du fram emot i (v)år?

Jag ser fram emot ljuset, både bildligt och bokstavligt talat. I vanliga fall är jag inte mycket för våren, den gör mig ärligt talat mest deprimerad, men nu behöver jag förändringen. Med risk för att upprepa mig: hösten och vintern var så tuff att jag och familjen ännu inte riktigt har tagit igenom oss det värsta. Inte för att jag trodde att vi skulle ha gjort det vid det här laget men aldrig tidigare har vi varit i så stort behov av ljus, semester och vila. Eller bara bra saker i allmänhet! Så jag ser fram emot tid med familjen, att vi fortsätter med plättfrukost om söndagarna, skridskoåk på sjön i några veckor till, massor av lästid och då gärna framför brasan. Sedan har jag börjat längta efter rosévin på balkongen, ni vet den där första varma aprildagen när man kan sitta i lä med solen i ansiktet. Spela roll att man kanske måste ha en mössa och extra tröja, man är utomhus! Jag har inte kommit så långt att jag ser fram emot specifika saker, boksläpp eller annat,  utan det är mer en allmän känsla av bättre som jag är ute efter. 

Vilket får illustreras av hur det såg ut när solen gick upp över Östermalm och Riddargatan i morse. Det är fortfarande kallt ute. Men ljusare!

Om en seriemördare

Jag köpte och plöjde seriealbumet Min vän Dahmer i fredags. Men trots att den gick fort att läsa så behöver jag några dagar till att smälta allt, för att kunna recensera. Det är fasansfullt att läsa om en pojke som senare i livet blev seriemördare, en av de grymmaste. För hur i hela friden kunde det bli så här? Mest är det ändå sorgligt. Det borde varit uppenbart att den här tonåringen behövde hjälp men de vuxna lös med sin frånvaro och efteråt förnekade de alla att det skulle ha funnits alarmerande tecken. Att en högstadiepojke samlade på och dissekerade döda djur samt var full varje dag i skolan räckte tydligen inte. 

30 år av tystnad, mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme - Anna Hage & Ana Udovic

Anna Hage var sjutton år när hon av en händelse blev vittne till mordet på Olof Palme. Hon slängde sig ur bilen hon satt i på Sveavägen och började genast göra hjärt-lungräddning på mannen hon till en början inte alls kände igen som Sveriges statsminister, medan hennes väninna gjorde sitt bästa för att ta hand om Lisbet Palme. I efterhand har Anna beskrivits i media och vid rättegångar som en ung sjuksköterskestudent när  hon i själva verket var minderårig gymnasieelev. En vilsen sjuttonåring som inte fick någon hjälp alls att komma igenom traumat under mordnatten och heller inte blev förberedd inför de rättegångar hon förväntades vittna i. Chockad och rädd fick hon klara sig själv och det har hon sedan fortsatt att göra, tills det en dag bara tog stopp. 2016 insåg hon att hon måste ta tag i de känslor och reaktioner som Palme-mordet fortfarande rörde upp i henne och som begränsade vardagen. 

Mordet på statsminister Olof Palme är ett nationellt trauma. Jag var bara elva år när det hände men minns förvirringen, chocken och senare ilskan och förtvivlan när mördaren aldrig greps. Jag har läst mycket om händelsen men har som så många andra aldrig förstått just hur dåligt behandlad Anna Hage blev. Till tidens försvar så visste man inte då i Sverige hur vittnen till våldsamma händelser borde behandlas, att de behöver debriefas och få hjälp med bearbetning efteråt men bara sunt förnuft borde fått någon i allt detta att fånga upp henne. Om inte annat borde man förstått att hon skulle bli ett mycket bättre vittne om hon fick hjälp av förstående vuxna. Nu fick hon istället bearbeta händelsen med sina jämnåriga som ofta förvärrade hennes känslor av panik och skräck, fast de självfallet inte menade att göra det. Men allra mest mystiskt måste ändå vara de personer: poliser, privatspanare, militärer (!) och journalister som under dessa trettio år kontaktat henne på alla möjliga tider och platser för att få veta mer eller varna henne för att tala med andra, hur hon ständigt bara förväntats ställa upp. Jag kan förstå hur det plötsligt och upprepat måste försatt henne i ett tillstånd av skräck med tanke på hur fasansfullt det var för henne att ständigt återkomma till mordet. Det har varit ett privilegium att få följa med Anna på resan mot bearbetning för att möjliggöra ett avslut.

Call me by your name - André Aciman

Åh Elio. Jag har levt med hans förälskelse länge nu, dykt ner i den om och om igen tillsammans med den heta italienska sommaren. Som jag skrev redan för en månad sedan så är Call Me By Your Name en av de mest träffsäkra beskrivningarna av att bli kär som jag läst, för även jag har blivit kär i Oliver. Jag har suttit för mig själv och läst otaliga stycken högt, för det är så vackert men även bitter-ljuvt. Det är precis så här det kan vara att bli förälskad, att älska. De där tvångstankarna, när man nästan önskar att inget ska hända för då får man behålla allt perfekt inom sig, då måste man inte konfronteras med en verklighet som kanske inte lever upp till ens förväntningar. Den här boken är en  kärlekshistoria där det är fokus på det viktiga: kärleken. Inte rädslorna eller omvärldens fördomar. De historierna ska också få finnas men det är så befriande när det nästan bara handlar om fjärilarna i magen och orden som kommer ut för fort. Deras förälskelse är ren och självklar, Elio frågar sig inte varför han dras till Oliver, han bara älskar och han behöver inte konfrontera hela sin identitet då kärleken till Oliver är för stor för att ifrågasättas. Jag inser att jag svamlar mycket här och har svårt att beskriva själva händelseförloppet men det kan du gott få läsa och upptäcka själv. Hela den här boken är som en enda stor känsla i mig, jag hoppas den kan bli det för dig också.

Jag kommer inte igenom Kazuo Ishiguro...

Jag har väldigt svårt att ta mig igenom Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Något som förvånar mig väldigt då jag förbehållningslöst älskat författarens tidigare verk som Återstoden av dagen samt Never Let Me Go. Den här boken borde verkligen vara min kopp te med fantasy, England, riddare och drakar men jag tycker att språket är så oerhört högtravande snirkligt samt att jag blir skriven på näsan. Måste han verkligen kalla henne för "prinsessan" h e l a tiden? En snabb googling visar dock att jag verkar vara ensam om att inte swoosha igenom Begravd jätte, kanske är det helt enkelt fel tillfälle för mig?

Kulturkollos veckoutmaning: En element-fyrväppling

Vi talar om de fyra elementen och de filmer, böcker, musik eller tv-serier vi förknippar med dem!

En film. Jord. 

Interstellar med Matthew McConaughey. Trots att den främst marknadsförts som en rymdfilm så får den mig alltid att tänka på jord som i jorden vi brukar för att få mat, jorden vi är så himla bundna till trots att vi söker oss ut i oändligheten, i det här fallet för att hitta ett nytt hem då vi misskött det gamla så fatalt. Magiskt vackert. 

En bok. Eld. 

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Bok nummer två i trilogin om de magiska ungdomarna i Engelsfors. Kommentar är överflödig. 

En tv-serie. Luft.

Dark. Som i total avsaknad av luft, som i klaustrofobi på grund av småstadsmentalitet, eviga strukturer och människor som fortsätter att ljuga för varandra av vana samt för att de inte förmår annat. Jag satt bokstavligen och drog i kragen när jag såg det här, för att det var så snävt, så fritt från luft. 

Musik. Vatten. 

Brusa högre lila å av Björn J:son Lindh. Ett av de vackraste musikstycken som finns och som fortfarande kan få mig att gråta floder (pun intended) vid rätt tillfälle.