Horrorstör - Grady Hendrix

Amy är inte så väldigt förtjust i sitt jobb på möbelvaruhuset ORSK men det är en anställning hon är beroende av för sitt uppehälle. Hon ligger efter med hyran så när hennes närmaste chef Basil erbjuder henne övertid kan hon inte säga nej. Tillsammans med kassörskan Ruth Anne ska de tre spendera natten på varuhuset för att se om de kan lista ut vem eller vilka som förstör möbler nattetid, för det hittas bajs i Brooka-soffor och glas är sönderslaget. Någon bryter sig uppenbarligen in för att vandalisera. Tidigt under kvällen springer de även på de anställda Trinity och Matt som är där för att dokumentera de spöken som de är övertygade hemsöker ORSK. När de hittar den hemlösa mannen Carl tror de sig förstå vad som har hänt men en ödesdiger seans, med vita vaniljdoftande blockljus från hem-avdelningen, släpper lös krafter de inte kan hantera. 

Det här är helt fantastiskt underhållande! Boken är gjord som en IKEA-katalog och alla möblerna heter roliga saker när man kan svenska; vad sägs om hyllsystemet KJËRRING eller matbordet ARSLE. För amerikanska öron så låter det förmodligen mest som vilka IKEA-möbler och skandinaviska nonsensord som helst. Om man sedan också har arbetat på en arbetsplats med en liknande stark företagskultur som hela tiden pumpas in i de anställda som upphöjd sanning, så är igenkänningen stor. Det hela börjar ganska lågmält, man får lära känna huvudpersonerna och då speciellt Amy, och hennes avsky för sin arbetsledare, uppgifterna hon måste utföra varje dag. Men när helvetet verkligen brakar lös så görs det med besked. Det blir blodigt, otäckt och ångestframkallande. Underbart! Ännu en riktigt bra sak: ingen nedrans romantik! Jag njöt av varje sekund av den här boken och kommer nog aldrig mer kunna se på IKEA på samma sätt. 

Sommaren, syster - Jerker Virdborg

Syskonen Erik och Anna försöker överleva inbördeskriget genom att ta sig fram i skogen för att så småningom anlända vid kusten där de hört rykten om att hjälpkonvojer från andra länder ska finnas. Anna är yrkesmilitär och van att hantera vapen och våldsamma situationer, lillebror Erik däremot är knappt vuxen och liksom låser sig när livet blir jobbigt, vilket det gärna blir ganska ofta när man lever på utgången burkmat och sover under en tillfällig presenning. Det mest genialiska med den här berättelsen, vars fyrahundra sidor jag plöjde under en helg, är hur otroligt effektfullt det är att placera Kriget i Sverige för att få de av oss som redan inte förstått det, att det lika gärna skulle kunna hända här. Det är inte något som är begränsat till ett nutida Syrien eller dåtida Balkan. Orterna är svenska, vi pratar om Nässjö och Kalmar, medan helikoptrarna är ryska. Folkmordet är lika otäckt och oförklarligt som alltid. Vi får inte många detaljer, vi vet inte varför de olika fraktionerna slåss och det behövs faktiskt inte. Det är inte viktigt. Det som betyder något är vad dödandet gör med oss, hur vi kommer till punkten att vi kan lämna de svagare bakom oss för att rädda våra egna. Hur vi ljuger och bedrar för att rädda familjen. Boken är så spännande skriven att jag som sagt slukade den, det var nästan omöjligt att lägga den ifrån sig. Historien är gastkramande spännande, krigets fasor så obeskrivliga.  Erik och Anna kommer att gå bredvid mig länge. 

Så hur det går det med läsningen?

Jomen tackar som frågar! Det går bättre. I helgen hade vi inga barn hemma och mannen var borta stor del av lördagen så jag hann läsa dryga 400 sidor i Jerker Virdborgs Sommaren, syster. Hela boken! Nu är jag mitt inne i Helena Dahlgrens Orkidépojken och älskar att läsa om vad som kanske inte är mina hoods, ändå är väldigt nära mina hoods då jag bor i grannkommunen. Ytterligare ett plus för att huvudpersonerna går till partybåten Patricia för att festa! Jag och mina vänner praktiskt taget bodde på den för tjugo år sedan. 

På bilden: en något motvilligt fotoobjekt i form av Cattis som mest ville stirra på ytterdörren då alla tre hussarna väntades hem vilken sekund som helst.

X: den sista platsen - John Ajvide Lindqvist

Sista delen i John Ajvide Lindqvists trilogi som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.  

Tommy T är kriminaljournalisten som en gång var den störste i Sverige; den som alltid var på plats vid stora händelser och fick de bästa historierna tack vare sina kontakter. Nu har han sedan länge blivit förbisprungen av yngre kollegor men en förskräcklig mängd underliga självmord i den undre världen får honom att tro att hans stjärna åter kan vara på väg uppåt. Tommys grundliga journalistiska förmåga ska göra honom störst igen! Samtidigt dras hans sjuttonårige systerson in i verksamheten med knarkförsäljning: Linus bor i miljonprojektet Gårdsstugan där han redan som trettonåring började sälja sin ADHD-medicin. När den mystiske X dyker upp som från ingenstans med obegränsade mängder kokain får Linus chansen att flytta upp några divisioner. 

Kanske är det i detta författarens framtida storhet ligger; kriminalromaner med en smidge av övernaturlighet! För det här är ruggigt bra. Den skulle kanske till och med kunna läsas som fristående, för det är så få saker som man missar i i trilogin, i jämförelse med vad man får med den här otroliga berättelsen om sorg, hopp och kärlek. Som alla stora berättelser så handlar det om vad man är beredd att göra för de man älskar, hur mycket man är villig att förlora. De övernaturliga bitarna hänger kvar från de två första böckerna och ger lagom kalla kårar, ändå är jag många gånger rädd när jag läser. Rädd för ångesten, för bedrövelsen. För det där man vet inte kommer gå att fixa. X den sista platsen är förmodligen det bästa han har skrivit. 

Stalpi - Stefan Spjut

- "Om man tror på troll, då är man bara konstig, men om man vet att de finns, då är man som förbannad."

Gudrun Myrén

Tio år efter händelserna i Stallo får vi återigen följa Susso Myrén, hennes mamma Gudrun och deras kamp mot trollen. Vi får även stifta bekantskap med Sussos barndomskompis Diana. Sektledaren Lennart Brösth rymmer från psyket och tar åter upp jakten på Susso som flyttat ut till en stuga i Vittangi tillsammans med ekorren. Samtidigt ska en varg fångas och transporteras från ett område till ett annat och Anders råkar illa ut när vargen ska sövas. Snart börjar han förändras och hans familj känner inte längre igen honom.

Stalpi är ett av samiskans ord för varg. Jag trodde det skulle vara mer varg i den här boken än det faktiskt var, men det gör verkligen ingenting. Berättelsen är mycket kortare än föregångaren Stallo, mer koncentrerad och utan de många sidospår som fanns i första boken (åh vad jag älskade de sidospåren!). Men jag vet att många retade sig på detaljerna samt allt fram och tillbaka. Jag blev lite besviken när det visade sig att det var Diana som var huvudperson och inte Susso men jag kan inte skylla min separationsångest på ett författartekniskt grepp. Berättelsen behövde nytt blod. Som jag skrev i mitt halvvägs in i Stalpi-inlägg så är den här andra boken oerhört mycket mer våldsam, det är blodigt, rått och väldigt äckligt. Ibland blir det för mycket, jag har stängt av Storytel för att jag inte klarat av mer karvande, skjutande eller dränkande. Men visst älskar jag Stalpi och jag vill bara ha mer av miljöerna, trollen och den fantastiska naturen. 

En magisk kväll med John Ajvide Lindqvist

I fredags var jag på författarsamtal med John Ajvide Lindqvist på Kulturhuset i Stockholm. Detta i samband med att hans bok X: den sista platsen, släpptes. Den som ledde samtalet var den lika begåvade författaren Åsa Larsson och med på scenen fanns även sångaren Love Antell som tillsammans med John sjöng och spelade några låtar. Det blir något speciellt när två författare möts och pratar om skrivande och då speciellt diskuterar en bok som jag tyckte väldigt mycket om (recension kommer senare nästa vecka). Många skratt, intelligenta frågor och en publik som satt som tända ljus. Jag såg till att få min bok signerad innan den lämnades över till min vän som var med mig på eventet, det ska bli roligt att höra vad han tycker om den.

Jag-hinner-inte-läsa-ångesten rider mig

Vart tar egentligen alla dagarna och veckorna vägen? Vad händer med all lästid som bara rinner mellan fingrarna som sand. Varje dag tänker jag att just ikväll, då ska jag hinna med åtminstone femtio sidor. Jag ska bara jobba en hel dag, ta mig hem i Stockholms rusningstrafik, klara av alla måsten vad gäller middag och tvätt och allt det andra. Sedan ska jag L Ä S A. Så händer fika hos släkten, innebandyträning för bonusbarnen, födelsedagsmiddagar för vänner, jobba över, och allt det där andra som man inte såg komma bara för en vecka sedan. Sedan slår TRÖTTHETEN till, lägger sig som en plastfilm över ansiktet och man tänker när man slår ihop boken där i sängen att: i morgon. Då! Inte ens under helgerna infinner sig den där läsfriden, jag skjuter det framför mig som om det vore något jag fasar inför, när jag i själva verket längtar som en tokig. Ska bara ta oss igenom alla "ska bara". Sedan när kvällen kommer meddelar mannen och barnen att de ska se på film, kom och var med! I hemlighet hoppas jag att det ska bli något flabbigt och grabbigt så att jag utan ursäkter kan lägga mig i sängen och läsa. Men så blir det Hunger Games och då sitter jag där med popcorn och ett glas Crush, tänker ursäktande att jag nog var för trött för att läsa ändå. För visst vill jag ju vara med dem. Också. 

Kanske måste jag ta mig ett läslov. Ett par dagars ledighet för att faktiskt hinna med all den läsning jag så hett längtar efter. Mitt nattduksbord svämmar över av nyinköpta böcker. Trots att tiden saknas slutar jag inte köpa nytt. John Ajvide Lindqvist. Jerker Virdborg. Helena Dahlgren. Snart mina vänner, snart.

Pratar så fort jag kan - Lauren Graham

Den här boken beskrivs av förlaget som en memoar i essäform. Lauren Graham, mest känd från serierna Gilmore Girls och Parenthood, berättar om sitt liv. Om hur det kan vara att under en lång tid förbli singel i ett samhälle byggt för två, hur det är att bli förpassad till mamma-facket när man är strax över trettio och hur det var att få återvända till genombrottsrollen Lorelai Gilmore, sju år efter att serien lagts ner. Avsaknaden av röd tråd är lite irriterande, milt sagt och hon jobbar väldigt hårt med att ha en bra attityd till Hollywoodfabrikens vikthets men kan inte riktigt förklara, ens för sig själv, varför det är viktigt att vara smal. Ett helt kapitel ägnas åt att maniskt upprepa: ät mindre och träna mer. Början på boken är alldeles för flåshurtig. Hon försöker vara Amy Schumer men allt jag ser är Lorelai. Det är ett problem, att det är så svårt att särskilja Lauren från hennes mest kända karaktär men vi älskar ju Lorelai! Men sedan blir det faktiskt roligt på riktigt (eller vänjer jag mig bara vid tonen?) och då speciellt när hon snuddar vid det som bränns: sexismen, kvinnoföraktet, uteseendepressen. Jag säger "snuddar vid" då hon faktiskt har skrivit en hel bok om sig själv utan att få med något som helst personligt. För personligt måste inte betyda intimt eller privat. Jag förstår att hon är orolig att lämna ut sig själv för mycket med tanke på hur pressen har jagat henne om privatlivet. Hon hade nämligen oförskämdheten att vara singel i en "evighet" och när hon väl blev tillsammans med en (lika känd) skådespelare så ville hon inte prata om förhållandet. Fräckheten! Men jag hade älskat att få veta mer om inspelningen av Gilmore Girls än att alla skådespelarna var fantastiska och varma och att allt gick som på räls. Plattityder. Självklart är jag inte ute efter historier om tjuvnyp eller gräl, för det är lika ointressant, men något mer måste det väl ändå finnas att säga? Som detaljen att de inför de fyra nya avsnitten fick bygga upp alla miljöer på nytt men att de då inte hade kvar de exakta måtten så hallen hos Lorelais föräldrar blev större än tidigare. Otroligt roligt och nördigt fakta för oss som sett och älskat den serien, om och om igen. Mer sådant hade varit guld! Som avslutning så måste jag ändå erkänna att jag tycker väldigt mycket om henne, jag är dock otroligt kluven till hennes bok! Så jag både älskar och tycker lite illa om, men berörde mig måste jag ändå erkänna att den gjorde.

Stort tack till Lind & Co-förlag för recensionsexemplaret!

Kulturkollos veckoutmaning: Kalla kårar

Just nu är det nästan enbart det hotande kärnvapenkriget med Nordkorea och USA som huvudaktörer som lyckas ge mig kalla kårar. Tankarna snurrar hela tiden i bakhuvudet; vad måste jag göra om helvetet bryter lös? Allt på grund av dessa två jättebebisar som tydligen styr varsitt land. På något sätt måste jag samla ihop pojkvän, barn och katter (samt pojkvännens cancersjuka ex) och stuva in oss i bilen för att fly upp till svärföräldrarna norr om stan där vi kan överleva på jakt, fiske och vad skogen ger. Om vår del av världen nu kommer förbli beboelig vill säga. Alla clowner, spöken och zombier har rejäl konkurrens av ofattbar verklighet just nu. Men okej, här kommer några rysliga tips.

• Zombier. The Reapers are the Angels av Alden Bell. Femtonåriga Temple gör sitt bästa för att överleva ett postapokalyptiskt USA och kanske är de odöda inte hennes värsta fiende? Oerhört vackert skrivet och inte någon "typisk" zombieroman. 

          Vill du ha traditionell zombieskräck så är tv-serien The Walking Dead ett rysligt bra tips.

• Allt med John Ajvide Lindqvist. Min husgud och idol som bara blir bättre och bättre. 

• Allt med Stephen King. Kommentar överflödig.

• En av de böcker som skrämt mig mest, någonsin, är Ruinerna av Scott Smith. Jag har faktiskt ännu inte lyckats ta mig igenom den. Fyra amerikanska backpackers råkar mycket illa ut under en tur till Mexikos djungler och jag mår så dåligt att jag måste ligga vaken och kolla på sitcoms halva natten. 

Inlägget får illustreras av mina favoritkaraktärer i The Walking Dead.

Finaste bokmärket!

Det är en bra måndagsmorgon när kollegan kommer in med finaste virkade bokmärket hon köpt till mig under helgen. I form av en råtta med underbara morrhår samt glasögon! Nu är bara frågan hur jag ska hålla det från katterna för de kommer garanterat tro att detta är en leksak till dem...