TV-serielördag: Stranger Things

Om du bara ska se en serie i sommar så måste det bli Stranger Things som just visas på Netflix. En ung pojke försvinner spårlöst, en underlig flicka med övernaturliga krafter dyker upp och en småstadspolis försöker hålla både sig själv och resten av staden på rätt köl när saker blir underligare och underligare. Att se på det här är som att öppna en burk fullproppad med 80-tal. Det blir faktiskt inte mer 80-taligt! För oss som var barn under den här tiden är det som en tidsmaskin. Till och med programmets intro verkar vara gjort med teknologi från den tiden och soundtracket är fantastiskt. Winona Ryder spelar den försvunna pojkens mamma som gör allt för att få honom tillbaka och uppsättningen barnskådespelare är hur fin som helst. Se! Omedelbart!

Jag blev stockholmssyndromet, av Kristin Enmark

I augusti 1973 utspelade sig det så kallade norrmalmstorgsdramat på dåvarande Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm. Jan Erik "Janne" Olsson tog gisslan och krävde att den beryktade brottslingen Clark Olofsson skulle föras till banken tillsammans med bland annat skottsäkra västar, vapen och en flyktbil. Under sex dagar levde gisslan under ett enormt hot om våld och uttrycket stockholmssyndromet myntades. Kristin Enmark var 23 år när allt utspelade sig och anställd på banken. I den här boken berättar hon sin historia om dagarna som gisslan. 

Det här utspelade sig innan jag föddes men det är en historia som alltid har funnit med i mina föräldrars begreppsvärld så det är absolut något jag hade ett hum om. Det är lättläst och en bit av svensk historia, en glimt av en värld som inte längre existerar. En värld där statsministern ringer och talar med gisslan, en värld där man ger gisslantagaren vad han vill ha. Som tidsdokument är det här intressant läsning men tyvärr så är det mesta av det personliga rörigt och spretigt, berättelsen försvinner iväg på stickspår som inte har någon egentlig betydelse för helheten.  Boken är inte ordentligt korrekturläst, det är knasigheter med stycken och många stavfel, saknade bokstäver. Så en okej bok, men inte mer än så.

Så, vad tycker jag om Storytel?

Nu har jag provat Storytel i nästan en månad och även om jag inte lyssnat varje dag så har det ändå blivit till vana en majoritet av veckans dagar. Jag lyssnar mest till och från jobbet. Att stå vid Slussen där de bygger om och ljudet från bussmotorerna studsar mellan asfalten och betongtaket är nästintill omöjligt men när man väl sitter ombord så går det fint. Allra bäst är promenaden mellan hållplatsen och hemma, när jag passerar sjön, då är det en fröjd att ha en berättade röst i lurarna. För det är ohemult mysigt att få lyssna på bok. Tidigare i mitt liv har jag varit alldeles för rastlös, tankarna försvann nästan omedelbart iväg på egen hand och så upptäckte jag tio minuter senare att jag inte lyssnat alls. Nuförtiden kan jag till och med ligga i sängen i ett mörkt sovrum och lyssna utan att tappa koncentrationen eller somna. 

Själva appen tycker jag fungerar bra. Jag har inte något att jämföra med, då jag inte provat andra ljudboksleverantörer, men allt är tämligen självförklarande och enkelt att förstå. Jag har inga problem att växla mellan böcker, appen håller hela tiden reda på var jag är i vilken bok. Och så älskar jag att man kan ladda ner böckerna i sitt bibliotek när man har Wi-Fi, så att man senare kan lyssna även om man befinner sig i radioskugga. Så länge jag kan så kommer jag läsa fysiska böcker, för jag älskar känslan av pappret, bokstävernas form och doften av äldre böcker! Men det här är ett fantastiskt komplement för när jag är aningens för trött för att låta ögonen göra jobbet. 

De dödas röster, av Sara Bergmark Elfgren

Journalisten Emma Nylander undersöker det tjugo år gamla mordfallet på Jessica Lundh som blev mördad i en kolonistuga. Vi växlar mellan nittiotalet när mordet ägde rum och det kompisgäng som fanns runt Jessica och nutid när det görs nya försök att lista ut vad som egentligen hände. Jessicas bästa kompis blev anklagad för mordet men var det verkligen han? I denna mockumentär om åtta avsnitt får vi en resa genom ungdomsår, nittiotalsmusik, magi och rollspel. Det är magiskt på riktigt! Jag började lyssna på väg hem från jobbet, fortsatte när barnet vi var barnvakt till hade somnat och lyssnade klart hemma i sängen. Det är spännande, beroendeframkallande och välskrivet. Det är faktiskt så bra att jag hela tiden fick påminna mig om att det inte är på riktigt. Författaren Sara Bergmark Elfgren har gjort ett riktigt bra jobb. Rekommenderas!

Hitta den här på Sveriges Radio!

Tusen bitar, en dokumentär om Björn Afzelius

I februari 1999 arbetade jag som lokalvårdare i ett stort kontorshus på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag höll på att städa ett rum där radion stod på när de meddelade att Björn Afzelius hade gått bort och jag slutade jobba, sjönk ner på en stol och bara lyssnade på den låten de spelade. Med tårar i ögonen. Sedan ringde jag mamma, som även hon var ett stor beundrare av Afzelius musik. Mamma och jag talade alltid om att se honom live men det blev aldrig av. Det är något med de där missade tillfällena, när man förstår att något för alltid är förbi. Det drabbade mig hårt den gången. För jag har vuxit upp med den här musiken, allt sedan han spelade i Hoola Bandoola Band och jag själv satt i barnvagn. Den här fina dokumentären är fullspäckad med alla låtarna, intervjuer med kollegor, vänner, kvinnorna och barnen. Man har inte duckat för det svåra. Jag grät, jag skrattade, jag sjöng med till musiken. Och så den där ständiga cigaretten i hans hand, de många filmningarna genom ett turnébussfönster. Jag älskar de privata fotografierna som visas upp, svärtan och kärleken mitt i allt. Underbart.

Jag har köpt mig ett upplopp, ett stockholmssyndrom och lite John Cleese

För självklart måste man svänga förbi både Akademibokhandeln och Adlibris när det vankas sommarrea samt fyra pocket för 149 kronor! Något annat var helt otänkbart. Semesterläsningen är nära.