Maddaddam, av Margaret Atwood

Som jag skrev tidigare, det tar tid att återigen komma in i den speciella värld som är Atwoods framtidsvision. Man får öva på begreppen, börja tänka annat än rakt upp och ner linjärt. Naturen har gjort revolt utan människans närvaro, isbjörnarna dog inte ut utan migrerade söderut. Nassongerna, grisarna med mänsklig hjärnvävnad, är inte längre dumma slaktdjur utan varelser som både tänker, känner och kan överlista människor. 

Texten sväller av nyord, jag fick verkligen jobba när jag läste. Att läsa Maddaddam är inget man gör samtidigt som man har ett öga på teven eller mobilen men det är så värt det. Det finns en briljans i Atwoods prosa, det är starkt, provocerande och predikande. I den här avslutande tredje delen får vi höra Zebs historia, lära känna crakerianerna bättre och åter följa Toby som jag älskar så mycket. Jag vågar inte säga mer om historien utan att avslöja för mycket men jag lovar att man inte ångrar läsningen, hela den här trilogin är ett mästerverk.

Poznanskiskt mystiskt och (numera) dystopiskt

Ursula Poznanskis tidigare böcker Erebos och Saeculum utspelade sig båda här och nu medan denna nya trilogi handlar om en dystopisk framtid. Jag tror att hon kan göra ett mycket bra jobb med de premisserna! Snart kommer jag förhoppningsvis kunna börja sniffa lite på den första delen, Sveket, och när det väl händer så hoppas jag att lästiden kommer räcka till för en sträckläsning. Poznanskis böcker har nämligen en förmåga att inte släppa taget om mig förrän på den sista sidan.

Storslaget och dystopiskt!

Det tar lite tid att återigen komma in i den värld som är Margaret Atwoods. Men när man väl är där så är det fantastiskt. Mer än fantastiskt! Det här är litteratur som får ta tid, som smyger sig in och sedan exploderar. 

Utlottning hos Vargnatts bokhylla

Kika gärna in hos eminenta Vargnatts bokhylla där man kan få inte bara en utan två böcker samt en tygkasse! Allt du behöver göra är att anmäla dig i kommentarerna.

Bilden är lånad från Vargnatts bokhylla.

Axel von Fersen och Marie-Antoinette, av Margareta Beckman

Den här historien har intresserat mig ända sedan jag först hörde talas om den. Jag vet inte hur många gånger jag läste Herman Lindqvists bok om von Fersen när den kom ut men jag tror inte de kan räknas på ena handens fingrar. Det är något med den förbjudna kärleken, smygandet och sjuttonhundratalsestetiken. Men här har författaren alldeles för stort förakt för de "brutala trashankarna" som utgör det franska, svältande folket och en för stor beundran för de kungliga, att det inte känns helt rätt. Att påstå att det var mest synd om Marie Antoinette för att hon fick utstå klander vid en affär om ett halsband när en kvinna blev pryglad som straff för sitt brott är enbart fånigt. Alldeles för många meningar slutar med tre punkter... Och alldeles för många slutar med utropstecken! Jag irriterar mig ganska mycket på ovan saker och när jag dessutom inte riktigt känner känslorna mellan de två personerna i det som för mig är en av världens största kärlekshistorier, så blir det för tunt.

Äntligen Atwood

"Äntligen" räcker inte. Margaret Atwoods fortsättning på Oryx och Crake samt Syndaflodens år är här och jag vill bara gräva ner mig i soffan med filt och katter och läsa tills den tar slut. Tror inte det finns bättre dystopi och världens undergång att läsa just nu. Hur galet än framtiden ter sig i Atwoods ögon så tror jag på vartenda ord, hon gör det helt enkelt trovärdigt. Vi ses på andra sidan.