Klappa händer små

Hittills har jag köpt alla böcker själv, alternativt lånat dem av vänner, mamma eller på biblioteket men för några dagar sedan tog jag mig själv i kragen och gav mig på att beställa mitt allra första recensionsexemplar från ett förlag. Vet inte riktigt varför jag inte gjort det tidigare, för även om jag har möjlighet att lägga en ganska stor summa på böcker varje månad så är jag inte gjord av pengar. Har haft den här bloggen i över ett år men det är först nu som jag förstått att utnyttja de möjligheter jag har.

Läste bra om Klappa händer små, hos Schitzo-Cookie, så den fick det bli! När jag kom hem idag så låg den på hallmattan och jag blev löjligt överlycklig. Sedan fick jag givetvis hjälp både med att packa upp och fotografera paketet och boken. (Ledsen Swedish Zombie, mer kattfoton.)

Ännu mer Legenden om Morwhayle

Tack BookLover för tipset!

Gå in på Peter Bergtings hemsida för lite mer material om Morwhayle. Kanske en novell om Gorgobestor kan passa, eller ett fint skrivbordsunderlägg. Och så kan du ta reda på vad som hände Adler Holst efter förvandlingen.

Bilden är lånad från http://www.bergting.com/.

Shoppade lite

Jag har fortfarande inte fått någon speciell fart på läsningen men ändå fortsätter jag att köpa böcker som om det vore lösningen på precis allt. Jag tröstshoppar sällan kläder eller mat, är ganska dålig på att gå på krogen, men böcker… där har jag tydligen inga spärrar. Den senaste veckan har det blivit dessa.

    

En bit av mig fattas, av David Levithan

Så blev det elfte september igen, kanske för den hundrade gången bara i år. Någonstans inom många av oss finns den dagen för alltid kvar, stannad i tiden. Jag behöver bara se de välkända bilderna av planen som kraschar in i tornen för att jag åter ska känna allt jag kände då. Och jag tror att vi som vid den tidpunkten var gamla nog att förstå händelserna blev för evigt påverkade, på samma sätt som exempelvis mordet på Olof Palme och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl skapade ett nytt nationellt och internationellt medvetande.

Omväxlande berättar Claire, Jasper och Peter om sina upplevelser under tisdagen den elfte september i New York samt månaderna efteråt. Ingen av dem är personligt drabbade, även om Claires familj inte direkt får återvända till sin lägenhet då den ligger inom den avspärrade zonen, men de har ändå svårt att få livet att gå vidare som vanligt. De har sömnproblem, saknar någon att prata med eller vill bara stänga världen ute. Mycket snart korsas deras vägar och vänskap utvecklas på ett sätt som förmodligen inte varit möjligt under andra förutsättningar. Det här är en väldigt stark och fin bok. Huvudpersonerna känner inte någon som dör i attackerna men jag gillar att deras sorg och känslor ändå tas på allvar. Att de har rätt att känna det de gör. De tre ungdomarna blir alla väldigt tydliga i mitt inre med sina skilda personligheter och sätt att fundera. Jag hoppas den här boken kan bli ett viktigt dokument för de tonåringar som nu växer upp och inte har egna minnen av elfte september, för den ger en utmärkt inblick i hur det var.

Jag läste boken på svenska men den amerikanska utgåvan är fantastiskt mycket snyggare med de två blå strålkastarna som ett halvår efter attentaten riktades rakt ut i rymden i ett försök att åtminstone tillfälligt laga New Yorks skyline. Andlöst vackert och sorgligt. Många av tankeställningarna i boken handlar just om tomrummet som tornen lämnade efter sig, både det fysiska och det inuti människors hjärtan.

Love is the Higher Law är efter en textrad i U2-låten One. 



Hur jag missbedömde storleken på min framtida seriesamling

Vid den senaste ommöbleringen av min bokhylla så fick serier och poesi (samt en promille av min barnbokssamling, resten bor kvar hos mamma) varsitt hyllplan i min trettiocentimeters Billy där alla pocket tidigare bodde.

Serierna syns under dinosaurien, sedan kommer poesin och därunder skymtar barnböckerna.

Fråga mig inte hur jag tänkte där. Både serierna och poesin har vuxit ur sina utrymmen och allt kräver ännu en omorganisation, kanske till och med inköp av fler Billy. En till skulle gå in i sovrummet/biblioteket men sen är det stopp. Ett lyxproblem, jag vet. Får man köpa ny lägenhet bara för att böckerna behöver ett eget rum?

Miss Peregrine's Home for Peculiar Children, av Ransom Riggs

Den här boken köpte jag i stort sett enbart på utseendet, något som är tämligen ovanligt för mig men Miss Peregrine’s är en liten visuell karamell. Den är sprängfylld med foton som alla är äkta och noga framletade av samlare. Det jag visste om boken innan jag började läsa var det som står på insidan av omslaget: A mysterious island, an abandoned orphanage, a strange collection of very peculiar photographs.

Sextonåriga Jacob får veta nervkittlande hemligheter om sin farfar, hemligheter som tar honom till en underlig ö utanför Wales där ruinerna efter Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children finns. Och mycket mer vågar jag inte avslöja av rädsla för att säga för mycket men jag kan lova att det är en bra resa man bjuds på. Jag köper det allra mesta, från tidsresor till övermänskliga förmågor. Man bjuds även på en fascinerande ”teori” om vad som orsakade den enorma explosionen i Tunguska, Sibirien 1908. Författaren har ett fint språk som är lätt att läsa men ibland även hisnande vackert.

And that is how someone who is unusually susceptible to nightmares, night terrors, the Creeps, the Willies, and Seeing Things That Aren’t Really There talks himself into making one last trip to the abandoned, almost-certainly-haunted house where a dozen or more children met their untimely end.

Jag har lite svårt för de två typerna av ”monster” som finns i boken, de känns lite för uttänkta, om ni förstår vad jag menar. De är bundna av en massa regler som har lika många undantag, för att få ihop alla lösa trådar. Och kärlekshistorien är söt men inte riktigt nödvändig för historien, mer där för att tillfredsställa alla typer av läsare. Eller är jag bara bitter nu? Men allt som allt så är det en mycket trevlig, lagom läskig bok.

Hur gick det då med lästorkan?

Jag undvek allt vad bokbloggar hette under helgen och läste vad jag ville när jag ville, vilket ärligt talat inte var så mycket. Först på söndagseftermiddagen tog det lite fart igen när jag öppnade George RR Martins A Clash of Kings och kände hur mycket jag saknat alla personerna. Sextio sidor försvann i ett litet nafs. Jag tror att det som vanligt är jag själv som sätter omöjliga krav, jag känner att jag borde läsa mer, hela tiden mer, fast jag vet att jag därmed förstör för mig själv. För egentligen kan jag inte läsa mer än jag gör (nästan varje vaken sekund när jag inte jobbar). Äsch, det är bara att släppa på kraven och hitta tillbaka till glädjen igen. Så, nu har vi bestämt oss för det.

I eftermiddag kommer en recension av Miss Peregrine's Home for Peculiar Children.

Vart tog den söta lilla läslusten vägen?

Fast det är egentligen inget fel på läslusten, för läsa vill jag. Förstår bara inte var jag ska hitta tiden eller orken. Det är som att all energi bara slagits ur mig. Håller på att läras upp för en ny tjänst på jobbet och efter ännu en dag av att snurra runt i nya kassasystem så somnar jag i soffan direkt efter middagen. Försöker läsa Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children på pendeln och plockar upp Bibliotekspolisen för en lässtund innan jag ska sova, men det är som att jag inte riktigt kommer någonstans i någon av dem. Och det är absolut inte böckernas fel. Den här kommande helgen ska jag sova så mycket som det bara är möjligt.

Jacobs värld, av Jodi Picoult

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva om Aspergers syndrom (AS) och få alla inblandade att känna igen sig till hundra procent. De flesta skulle dessutom protestera redan vid den här bokens baksidestext där AS beskrivs som en sjukdom när det i själva verket är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För det blir lätt stereotypt när symptom och beteenden staplas på varandra för att förklara en grupp med människor som egentligen inte behöver ha mer gemensamt än två slumpmässigt valda personer du träffar på gatan. Fast okej, Jacob har: svårt med ögonkontakt, tycker inte om beröring, tolkar allt bokstavligt och kan inte ljuga. Check, check, check och check. Men jag blir lite kallsvettig, för tänk om folk tror att alla på autismspektrat är exakt såsom Jacob, när det i själva verket är mycket mer nyanserat. Dessa tankar hindrar mig något när jag läser Jacobs värld även om jag försöker bortse från dem. Tack och lov har Picoults språk blivit en hel del bättre sedan 19 Minuter, som är den enda bok jag tidigare läst av författaren, så speciellt mycket irriterar jag mig inte för det flyter på fint. Om jag måste jämföra med något så ser jag likheter med Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin, både språkligt och vad gäller ämnet.

Trots en IQ på geninivå så har Jacob stora svårigheter att göra sig förstådd i samhället. Matteläraren är besviken att hans elev inte är någon Rain Man, brorsan Theo förstår inte varför Jacob inte bara kan vara normal och mamman Emma kämpar sig blodig för att kunna ge sina pojkar ett så bra liv som möjligt. Men hur hon än försöker så är det alltid en av dem som kommer i kläm och oftast är det Theo. När Jacobs handledare i social träning en dag hittas död blir Jacob genast misstänkt, hela hans beteende signalerar ju skuld! Eller är det som stora delar av samhället tolkar som skam och ansvar bara hans normala sätt att förhålla sig till världen? Emma måste börja fundera på om hennes son är kapabel att ta livet av en annan människa. Omväxlande får man följa Jacob, Theo, Emma, advokaten Oliver och polisen Rich medan historien rullas upp.

Det är mycket plågsamt att läsa om hur Jacob behandlas av rättssystemet. Speciellt då han skadar sig själv och i de situationer man långt i förväg kan se att det kommer gå illa. Det är irriterande att både advokaten och polisen hela tiden förlorar sig i Emmas kolafärgade ögon, trots att hon är h e l a tio år äldre eller den huvudmisstänktes mamma.  Måste det verkligen alltid vara lite romantik med? Men spännande är det mest hela tiden, jag känner ett driv att läsa vidare för att få veta hur det går för alla. Och trots att jag listar ut gåtan efter halva boken så fortsätter det vara nervpirrande, för hur ska de få ihop allt? Det kan ibland vara jobbigt hur Asperger beskrivs, för det blir på något sätt både spretigt och samtidigt väldigt specifikt. Varför detta behov av att ta upp alla teorier om varför vissa har AS? Det här ska trots allt vara en roman och vill folk veta mer så får man gå till biblioteket och slå upp en fackbok om ämnet. Men jag kommer nog ändå fram till slutsatsen att det trots allt är viktigare att det skrivs om det än att allt är på pricken korrekt.

Niceville - filmen

Igår kväll var jag och en vän och såg Niceville. Redan när jag i somras visste att filmen var på gång så skickade jag pocketversionen av boken till min vän och undrade lite försynt om hon kanske ville läsa och sedan gå på bio med mig. Tre månader senare fick jag konstatera att det enda hon läst var titeln på omslaget. Men det visste jag ju egentligen, att det var så det skulle bli. Så vi gick och såg filmen ändå. Och kanske blev detta trots allt bättre, för nu kunde vi efteråt diskutera från två olika utgångspunkter.

Givetvis är filmen inte bättre än boken men de har gjort ett riktigt bra jobb med att föra över allt till vita duken, bokens färger och sinnesstämning finns kvar. Tyckte väldigt mycket om den. Rekommenderas varmt!

Här finns min recension från när jag läste boken för snart ett år sedan.

Riktigt glad nu

Tomas Tranströmer får Nobelpriset i litteratur. Tror inte jag blivit så lycklig över en nobelpristagare sedan... någonsin.

Déjà vu

Började läsa Jacobs värld av Jodi Picoult igår. På sidan hundraåtta fick jag en otrolig känsla av déjà vu och började undra om jag läst boken tidigare, vilket borde vara en omöjlighet då den ganska nyligen kommit ut och så dåligt minne har jag väl ändå inte. Bokens Jacob har Aspergers syndrom och är besatt av kriminalserien CrimeBusters som går varje dag klockan halv fem på teve och handlingen som beskrevs var så bekant. Först kände jag mig lite tokig i huvudet men sen kom jag på det! Avsnittet han ser en femtedel in i boken är exakt det jag själv såg av CSI tidigare under kvällen på kanal 9, ända ner till hiphopmusiken på bilradion och tandflisan i ratten. Catherine Willows omnämns som Puddingen och Warrick Brown har blivit Butter. Väldigt roligt sammanträffande och hade jag inte kommit på det så hade jag nog legat vaken halva natten.

Legenden om Morwhayle – Häxmästaren, av Peter Bergting

Uppdaterat! Spoilervarning i kommentarerna.

När jag börjar läsa så hör jag nästan Astrid Lindgren i huvudet för Peter Bergtings bok utspelar sig verkligen i ”lägereldarnas tid” men Legenden om Morwhayle utspelar sig även under musköternas, drakarnas och orobouzernas tid. Jag håller med Swedish Zombie och Shitzo-Cookie's Bokblogg om att den här boken absolut inte känns som något för enbart nio- till tolvåringar, vilket är rekommendationen. Är själv trettiosex och har haft fantastiskt roligt när jag läst, den känns mer avancerad än andra böcker för samma åldersgrupp (jag fick till och med slå upp ett ord jag inte förstod) så jag hoppas att läsare i alla åldrar hittar den här pärlan för det är den värd.

Arteil Krill har vuxit upp i staden Gopnyk tillsammans med sin pappa, för tio år sedan försvann hans tvillingsyster Malda under mystiska omständigheter och trots att Arteil försökt få veta vad som hände så vet han praktiskt taget ingenting. Men så en dag står hon i hans sovrum dit hon kommit genom en portal som gömt sig bakom en garderob och snart befinner sig Arteil på andra sidan havet, i staden Morwhayle, där ett rasande äventyr sveper med de båda syskonen.

Huvudpersonen Arteil är en underbar liten antihjälte som jag gissar kommer växa ännu mer under de kommande böckerna. Han är förd bakom ljuset, lite fyrkantig och aningslös och det är väldigt svårt att lista ut vem han verkligen kan lita på, flera gånger ändrar jag mig om just detta. Och sedan tillbaka igen.

Gorgobestor blängde ilsket på Arteil som klumpigt hasade sig nedför drakens rygg, tappade taget och ograciöst föll till marken.

Tvillingsystern Malda är däremot tuff och mer självständig efter att ha fått klara sig själv i mycket större utsträckning. Även hon är mycket lätt att tycka om och identifiera sig med. Och den snarstuckna draken Gorgobestor, hur kan man inte gilla honom? I boken finns flertalet underbara teckningar som förhöjer läsupplevelsen, jag fick kämpa för att inte bläddra framåt i förväg för att kika på dem (kanske är jag egentligen nio till tolv år ändå?)

För många år sedan beställde jag en affisch av Peter Bergting, den har sedan dess hängt på min vardagsrumsvägg. Fast den bär med sig en gnutta dåligt samvete för jag betalade aldrig för den… Mailade några gånger och bad om kontonummer men fick det aldrig, eller om jag på något sätt missförstod. Tar därför tillfället i akt att be Peter (om du läser detta!) om ursäkt för att du aldrig fick pengar för en av mina mest älskade tavlor. Ge mig ett kontonummer så löser jag det redan idag.

Uppdaterat! Spoilervarning i kommentarerna.