onsdag 25 maj 2011

En fager mö, av Joyce Carol Oates

Redan på den första sidan så känner jag obehaget. Mycket snart famlar jag efter en skämskudde att hålla framför ögonen men det finns givetvis ingen att hitta för när man läser är det bara att bita ihop och ta sig igenom. Eller slå igen boken.

Katya Spivak är sexton år när hon kommer till den rika kuststaden Bayhead Harbor för arbeta som barnflicka, en miljö och situation väldigt annorlunda från den fattiga familj i New Jersey hon själv kommer från. På en promenad med sommarfamiljens två små barn träffar hon den mycket äldre Marcus Kidder, en konstnär som väldigt snart gör ett intryck på Katya. Han köper presenter och vill att hon sitter modell för honom. Och det är här obehaget kommer in i bilden. För Katya tycker att hon är precis så där säker och världsvan som jag själv minns att jag tyckte att jag var i den åldern. Det är en sådan konstig tid, de sena tonåren. Och Marcus Kidder spelar väl på sextonåringens osäkerhet, han vet exakt vilka knappar han ska trycka på. Men vad har han för avsikter, egentligen?

I familjen Engelhardts hus var Katya Spivak osynlig. Såvida inte mrs Engelhardt plötsligt tilltalade henne med ett hastigt hårt leende och en uppmaning, eller uppsträckning. I huset hemma i Vineland var Katya Spivak ännu osynligare, för ofta fanns ingen annan där: mammans arbetstider växlade på det mest gåtfulla sätt. Men här i mr Kidders sällskapsrum var Katya Spivak fullt synlig.

Det här är Joyce Carol Oates när hon är som bäst. En kortroman (212 sidor) om klass, ålder, inflytande och begär. När hon skriver i det här formatet så kommer så mycket mer fram än när hon pumpar på i många, många hundra sidor (Blonde verkar vara undantaget som bekräftar regeln). Som att hon ”tvingas” komma till poängen och vaska fram guldkornen tidigare. Och klass, ja. Oates har en bra insyn i hur fattigdom fungerar och hur man så lätt åker ner några hack, speciellt då man försöker spara och stoppa undan. Scenen när Katyas mamma ringer och tigger 300 dollar av sin dotter är väldigt talande och Oates beskriver väl missbrukarens växlingar mellan självömkan, smicker och ilska – allt för att få sin vilja igenom.

Det var ett tag sedan nu, jag hade nästan givit upp hoppet, men äntligen en nyskriven Oates som jag gillat från första ordet och sedan rakt igenom.

8 kommentarer:

  1. Så många författare som man har missat känner jag, börjar stöta på många som pratar om Joyce Carol Oates.

    Vilken bok skulle du tipsa om att börja med?

    =)

    SvaraRadera
  2. Oates är en av mina stora favoriter, men hon är som sagt ojämn. Eller om det är jag som helt enkelt inte är kompatibel med somliga av hennes verk. Det är jättesvårt att säga EN bok, men kolla på:

    Svart flicka, vit flicka
    Våld
    Djur
    Mörkt vatten
    Det var vi som var Mulvaneys
    Blonde
    Vilda gröna ögon (ungdomsbok)

    Lycka till! :-)

    SvaraRadera
  3. trevligt att höra, har inte läst den själv, ännu

    SvaraRadera
  4. Hannele: du har något att se fram emot.

    SvaraRadera
  5. Åhå, här har vi en Oates som jag mer eller mindre har missat. 200 sidor låter lagom just nu.

    Har du sett att hon kommit med en memoar, som heter något med widow. Den handlar nog mest om tiden efter sin förste (och mycket långvarige) makes död.

    SvaraRadera
  6. Snowflake: Tvåhundra sidor var exakt lagom, även för mig.

    Memoarerna har jag inte läst, men det ska jag definitivt kolla upp. Låter som perfekt sommarläsning. Tack för tipset!

    SvaraRadera
  7. Den här boken såg jag på bokrean och stod och funderade på om jag skulle köpa. Nu ångrar jag lite att jag inte gjorde det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du får nog flera chanser! Men jag tyckte väldigt mycket om den.

      Radera