En Mumintrollsk tröst

Det kommer en tidpunkt varje vinter när jag känner att jag har fått nog, när jag vill ha något annat än snö och kyla. Och då gillar jag ändå den här årstiden mer än de flesta. Men ofta runt februari så får jag en längtan efter Mumintrollet och Trollvinter, Tove Janssons fantastiska berättelse om en varelse som vaknar när han borde sova och hans chock inför allt kallt och mörkt. Det blir till en tröst. Jag känner mig lite mindre ensam. Så igår kväll plockade jag fram mammas fina utgåva från 1957 och började läsa. Igen.

"Det är snö, viskade Mumintrollet. Mamma har hört talas om den och den kallas snö. Utan att Mumintrollet visste om det beslöt sig hans sammetsskinn för att växa. Det bestämde sig för att småningom bli en päls som kunde behövas om vintrarna. Det skulle ta lång tid, men beslutet var fattat. Och det är ju alltid en bra sak."

 

Böcker man pulsar genom snö för

Okej, det finns ingen snö att pulsa igenom än, men jag gick upp tidigare än jag hade behövt och gav mig ut i en nästan löjligt vacker höstdag för att jag visste att den här boken låg på uthämtningsstället och väntade på mig. Sedan slet jag gående upp paketet, fotade framsidan och MMS:ade mamma. Den här har vi väntat på! Den fina framsidan ger mig lite rysningar och jag älskar att P.D. James börjar alltihopa med en ursäkt till Jane Austen för att hon blandar in hennes älskade Elizabeth i en traumatisk mordutredning.

"Hon skulle utan tvekan ha besvarat min ursäkt genom att säga att om hon velat dröja sig kvar vid sådana förhatliga ämnen, skulle hon själv ha skrivit den här berättelsen, och gjort det bättre."

Sportlov eller läslov?

Jag tog mig ett sportlov, eller försök till läslov kanske man ska kalla det. Allt med bloggen fick ta en välförtjänt vila medan jag och familjen först var insnöade hemma och sedan åkte till landet och hälsade på svärföräldrarna. Det är lite lustigt hur man börjar slappna av först när den lediga veckan praktiskt taget är slut, att man är så pass uppe i varv att inte ens sju dagar av sova när man är trött, äta när man är hungrig hjälper. Så det var först till den andra helgen som läsningen fick den fart jag hade hoppats den skulle ha haft från dag ett. Jaja, det är som det är. En fantastisk sportlovsvecka fick vi hur som helst, med mer snö och is än vi kunnat drömma om.

Fortsättningen på Röd som blod

Snart kommer en efterlängtad del två! Salla Simukkas fortsättning på Röd som blod: Vit som snö. Lumikki befinner sig den här gången i Prag där hon får kontakt med en tjej som påstår sig vara hennes halvsyster.

Zombienatt på Armémuseum

Som en del i Kulturnatt Stockholm arrangerade Armémuseum i lördags zombienatt och jag var naturligtvis där. Det var visning av filmen Död Snö, föreläsning av Herman Geijer på ämnet "Hur man överlever zombieapokalypsen", DJ, bar och prisutdelning för bästa kostym. Alla bilder nedan är tagna av Bengt Wallman på Armémuseum, stort tack för att jag fått låna dem!

(Bengt fotograferar mig som fotograferar väggen med "saknade".)