Ser om Mitt så kallade liv på dvd och förstår inte hur jag kunde vänta så länge på att göra detta. Claire Danes är verkligen helt fantastisk och det redan som femtonåring, när hon skrattar eller gråter i serien så förvandlas hon till en slags naturkraft. Jag vill anteckna alla bra citat, till en början försökte jag, men har nu förstått att då får jag pausa var femte minut. Det är vackert, roligt, sorgligt och jag tycker exakt lika mycket om det som jag gjorde när jag var tonåring och det gick på teve. Den enda skillnaden är att jag nu inte förstår vad hon ser hos Jordan Catalano. Redan i pilotavsnittet förklarar hon den där känslan av förälskelse och jag ryser: I almost touched his shoulder once. När de minsta obetydliga sakerna betyder mest.
