Jag har den senaste tiden ägnat mig åt fuskläsning, vilket betyder att jag har läst Kungarnas Krig av George RR Martin men enbart de delar som intresserat mig. Så fort de snurrat in sig i (för mig) trist politik och ”Ser hit” och ”Ser dit” så har jag glatt bläddrat förbi de sidorna. Detta har jag gjort samtidigt som jag sett seriens säsong 2 på Canal+ så somligt av det jag missat i boken har jag fått ändå från teve. Ibland har jag även helt fräckt hoppat över hela kapitel med trista personer, eller personer som varit trista för tillfället, och gått på nästa bara för att jag vetat om att exempelvis Tyrion eller Arya har väntat några sidor bort.
Är fullt medveten om att denna sortens läsning kan reta många som anser att man måste läsa varje bokstav på varje sida, men ibland fungerar det bara inte för mig. Tycker ändå att det är bättre att jag läser stora delar av en bok istället för att sluta helt efter fem kapitel. Att tvinga mig igenom alla trista delar bara för sakens skull finns inte för mig, det är bara att glömma. Men det blir ingen regelrätt recension av Kungarnas Krig, för jag kan inte skriva detaljerat och passionerat om en bok som jag delvis skummat igenom. Fast vad tyckte jag då? Får man säga ”transportsträcka” utan att alla fans går bananas? Eller är det någon som håller med mig? Visst har det stundtals varit extremt spännande och jag älskar att Sansa äntligen fått vara mer än en ömtålig push over, men de flesta karaktärerna har ändå inte genomgått så stora personliga förändringar, många står kvar och stampar på samma (själsliga) plats som i slutet av bok ett. En fråga till er Game of Thrones-fantaster som jag vet finns där ute (och om ni orkat ta er igenom den här svamliga texten): är trean bättre? Eller kommer den medeltida politiken ta kål på mig där också?
