Hur man får bokstips av folk utan att prata med dem

I fredags förra veckan såg jag en man på pendeltåget mot Södertälje som läste en bok. Varken han eller jag hade turen att få sittplats och han fick hålla hårt i stången för att hänga med när tåget gasade och bromsade, för han vägrade vika en tum från läsningen. Bokens omslag var slitet, den såg ut som om den var älskad. Och mannen hade väldigt svårt att slita sig från texten, inte ens att folk gick på eller av störde honom. När min station kom var jag tvungen att försöka lista ut vad det var för bok han läste, jag gick för nära och böjde onormalt mycket på knäna för att kunna läsa titeln. Det såg nog lite roligt ut.

Men nu vet jag vad jag ska läsa härnäst.

Fantastisk bok av Neil Gaiman!

Har spenderat de två senaste dagarna på balkongen i Neil Gaimans sällskap. Och vilket sällskap sedan! Köpte den här boken på en känsla och är så glad för det. Sällan har jag läst en sådan oerhörd beskrivning av hur det kunde kännas att vara barn, hur utelämnad man stundtals var. En riktig recension av Oceanen vid vägens slut kommer nästa vecka.

Boktipset: Svart krabba

Det var några år sedan jag läste Svart Krabba men jag vet att jag fick kämpa för att få tag i den. Efter en snabb koll på nätet så verkar det fortfarande inte ha givits ut någon ny upplaga, fast den finns som ljudbok. Det är verkligen tråkigt att den inte finns att köpa i tryckt form för det är något av det bättre som publicerats i det här landet de senaste femton åren. 

Det är krig i ett land som förmodligen är Sverige eller Norge, kanske är det nutid och fienden ser ut att vinna. På en militärbas får fyra män ett uppdrag. De ska ta sig över isen till en sambandscentral en bit söderut och överlämna de kapslar som de har i sin packning. Männen känner inte varandra och vet inte om de kan lita på varandra. Inte ens som läsare vet man vem eller vad man kan lita på, man famlar sig fram. Men Virdborgs språk praktiskt taget lyser, allt är fantastiskt beskrivet. Exakt. 

Om du kan få tag i den, så tycker jag att du ska läsa den här boken. Så fort du bara kan.

Boktips: Om överlevnad

Under en stor del av mitt liv har jag i all tysthet letat upp nödutgångsskyltar och memorerat snabbaste vägen ut ur hotell, konsertlokaler och färjor. Inte för att jag varit särskilt rädd eller nervös för en olycka eller katastrof utan mest för att det har känts som en vettig sak att göra. Det sista man har tid med när man vaknar i ett rökfyllt hotellrum är att börja leta efter och sedan läsa instruktioner. Därför gör jag det när jag anländer istället. "Ut, höger, höger igen, dörr rakt fram." Just tack vare detta var det självklart att jag skulle läsa När det otänkbara händer när den kom ut. Amanda Ripley bekräftade att jag gjort mycket rätt, att de få minuter jag lade på säkerheten på ett nytt ställe faktiskt kunde öka mina chanser i händelse av det otänkbara, även om vi också måste notera att inga förberedelser i världen kan garantera oss livet i behåll. För våra hjärnor kör på samma "mjukvara" som de gjorde på stenåldern och det finns ingen nedärvd instinkt som talar om vad som bör göras när man måste fly från en tvåhundrafemtio meter hög skyskrapa. Vi reagerar mestadels instinktivt vid en nödsituation men även om mycket händer per automatik så går somligt att lära om med träning. Men då måste vi öva och ofta räcker enkla tankeexperiment långt. Ta tiden när du sitter på tåget och fundera på vad du skulle göra om det hände en olycka just då. Vet du hur man får upp fönstren? Var finns stegar, brandsläckare och annat nödvändigt?

När det otänkbara händer ger otaliga exempel på eldsvådor, färjekatastrofer och flygplanskrascher där alla de här sakerna har spelat en roll. Där de överlevande efteråt har sagt: varför har vi inte fått lära oss den här viktiga informationen förut? Varför var vi tvungna att göra det medan vi kämpade för våra liv? Jag tycker inte att du ska läsa den här boken för att bli ett nervöst vrak som hela tiden tänker katastrof, för det vore ett fruktansvärt liv att leva, utan för att du med små medel då och då kan öka dina chanser om det värsta skulle hända.

Fullträff!

När en av mina engelsktalande kollegor bad mig hjälpa honom att hitta något att läsa så gick jag hårt in för uppgiften. Kanske lite för hårt. På Pocketshop överöste jag honom med förslag och jag vet inte om det är hans indiska kultur eller mjuka personlighet som gjorde att han utan knot köpte alla böckerna jag rekommenderade, men köpte gjorde han. Nu är han långt ifrån en van läsare men ville börja göra något förutom att se på teve på kvällarna och då är jag svårstoppad. Kommer någon och BER mig om boktips, ja då får man nästan skylla sig själv när jag går överstyr. Han är typen som läste och gillade Da Vinci-koden för några år sedan, men sen dess inte läst något mer.

Jag gav honom bland annat The Road. Kanske lite väl optimistiskt av mig att ge honom Cormac McCarthy att börja med men jag tänkte what the heck! Detta var några veckor sedan. Jag har då och då frågat om han börjat men fått nekande svar och trots att jag mer än gärna velat tjata så har jag lagt band på mig. Så berättade han för några dagar sedan att han börjat läsa just The Road och igår jagade han ner mig i korridoren och sa med andan i halsen att nu hade han läst klart och vilken fantastisk bok! När jag lyckas, verkligen på riktigt lyckas, med ett boktips – då kan jag bli nästan lite tårögd. Hela mitt liv har jag haft väldigt svårt att förstå varför inte alla älskar att läsa lika mycket som jag, har försökt ge kompisar böcker ända sedan lågstadiet. Jag vill ge alla den upplevelsen som det är att läsa något fantastiskt och de få gånger som jag verkligen träffar rätt, då kan jag vara upprymd i dagar.