"Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett
klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla
klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels
exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden
sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller
pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning
och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen
pratade med."
Sonja går sista terminen i högstadiet på Lidingö. Många i hennes klass har det ganska mycket bättre ställt hemma och det är svårt att vara bland de mest populära när mamma och pappa inte har råd att köpa den rätta dunjackan eller jeansen. Hon drömmer om att bli skådespelerska och förstår inte hur matematik eller slöjd ska kunna hjälpa henne dit, betygen dalar. Men det allra mesta handlar ändå om klasskamraterna och närmiljön runtomkring Sonja: tjejerna som sviker och intrigerar, killarna som domderar och styr. För att inte tala om festerna man bara måste få inbjudan till, samt festerna som man själv ordnar och som går överstyr. Det är nästan outhärdligt att minnas hur fruktansvärt sårbar man var. På riktigt utelämnad och
nedvärderad. Hur lätt det var att hamna snett. Hur litet som behövdes för att
man skulle landa utanför gemenskapen. Till en början är det för många svordomar och nedsättande uttryck i texten, som givetvis
med för att skapa en känsla av hur gammal huvudpersonen är och vilken
tid hon befinner sig i, men sedan blir det bättre. Eller är det bara jag som
vänjer mig? Boken är något spretig men känslan den ger mig är oslagbar, för Livet går så fort. Och så långsamt är en resa tillbaka till en jobbig skoltid och ett åttiotal som alltid kommer att finnas i mig. Vare sig jag vill det eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar