Harry Potter and the Cursed Child, av J.K. Rowling

Jag skulle ha plockat upp den här i London, det kändes lämpligt när jag skulle åka tillbaka dit för första gången på många år. Men en vecka innan ditresan slängde jag mig in på första bästa bokhandel och köpte den. För hur skulle jag någonsin kunna vänta ens en enda dag extra när jag visste att den fanns? Förväntningarna har varit skyhöga, trots att det inte är en bok i den vanliga bemärkelsen utan manuskriptet till den pjäs som nu går för fulla hus. Men det gjorde ingenting. Bara att återigen få befinna sig i den välbekanta världen var fantastiskt, även om Harry själv till stor del har förvandlats till en trött trebarnspappa som jobbar på The Ministry of Magic. En pappa som har det svårt i relationen till sonen Albus, som i sin tur tycker det är omöjligt att leva upp till familjenamnet och ryktet. Jag vill inte avslöja för mycket om historien som förtjänar att läsas utan spoilers, så jag kommer inte säga mer än så. Visst hade man helst velat ha en "riktig" bok, som ger mer detaljer och känslor än ett manuskript kan men då man inte får välja så står man där med mössan i hand och bockar allra ödmjukast. Medan ens inre slår små volter och jublar. För det här är "min" värld, liksom många andras, något jag återvänder till om och om igen av olika anledningar. Jag har längtat så.