Columbine har alltid fascinerat i sin totala grymhet, det är värre än den värsta skräckfilmen: Dylan Klebold och Eric Harris gick in på sin skola med vapen och bomber, dödade och lemlästade. När man tänker på händelsen så är det offren och deras anhöriga man oftast har i åtanke, mer sällan familjerna till förövarna. Men här får en av dem komma till tals och det blir enormt starkt att lyssna på den här som ljudbok då det är författaren själv som läst in.
Jag blir beklämd av att hon om och om igen känner sig tvingad att försäkra att hon inget visste. Förmodar att hon är så hatad i USA att det faktiskt är ett måste men det bromsar berättelsen något och får den inte att kännas mer ärligt, tvärtom. Men ändå bryter hennes känslor igenom, man kan praktiskt taget ta på hennes förtvivlan. Hon beskriver den initiala skräcken inför vad hennes yngste son gjort, hon intalar sig att han måste ha blivit tvingad, varit drogad. Sedan ångesten över att hon faktiskt önskade att han tagit livet av sig. Slutligen den enorma sorgen och oförståelsen över hur hennes eget barn kunde ha mått så dåligt och hon inget såg. Dylan var älskad. Han var varken ett barn som blev lämnat vind för våg eller någon som var bortskämd. Han hade vänner och ett starkt förhållande till sina föräldrar och främst sin pappa. Det Sue Klebold vill få fram är att inga alarmklockor ringde under månaderna och veckorna som ledde fram till dådet. Hon berättar att det här, faktiskt, kan hända vem som helst. Vi är inte skyddade från oförklarligt våld för att vi bor i välbärgade medelklasshem. Hon lyckas sudda bort monsterstämpeln som hennes son, förståeligt nog, fick efter Columbine. Hon gör honom mänsklig igen. För även om dåden han utförde var monstruösa så var han en deprimerad pojke med vaneföreställningar, en pojke som hon fortfarande sörjer och älskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar