Det magiska med bokrea

Årets bokrea firades såsom den gjorts de senaste fem åren med att vara vid Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan när de öppnade vid sjutiden samt att äta frukost med mina kollegor medan vi diskuterade vilka böcker vi skulle köpa. Det är bättre än julafton när man betalar strax under femhundra kronor och får gå ut med åtta böcker. Extra skönt att i år dessutom få åka hem direkt efter handlingen, tack så mycket sportlovet för det! Jag läste ut Liv Strömquists Prins Charles känsla direkt när jag kom hem, nu är bara frågan vad jag ska fortsätta med.

Herrarna satte oss hit - Elin Anna Labba

För hundra år sedan bestämde sig de svenska och norska regeringarna att de renskötande, och därmed ej bofasta, samerna skulle tvingas till nya betesmarker. De skulle inte längre få gå över nationsgränserna som de gjort tidigare. För så var det bestämt. Samerna ansågs dessutom vara en lägre stående människoras som med största sannolikhet skulle försvinna eftersom deras livsstil inte var förenlig med den nya moderna människans. Ja, ni hör ju. Svammel, dumheter samt ren och skär rasism. Herrarna satte oss hit är vittneslitteratur om något som hände här hos oss, för inte alls så länge sedan. Det är faktiskt ofattbart att det fick gå till på det här sättet. Att man oberoende av språk, vart man vuxit upp och var ens renar kände till varje tuva på fjället, blev tvångsförflyttade tiotals mil. Den här boken är fylld med fantastiska svartvita fotografier och texter som får håren på ens armar att krulla sig. Det är vackert och outhärdligt sorgligt. Mycket av det som beskrivs kommer att följa med mig länge, länge. Att det är så mycket känslor inblandade gör att det blir svårt att skriva rättvist om den här boken, för det allra mesta finns inbäddat i mitt hjärta och tar sig inte ut till fingrarna på tangenterna. Jag kan bara säga: läs. Och minns de här människorna som blev uppryckta med rötterna.

TV-serielördag: October Faction

Jag började se på October Faction av en slump. Det var något min febersnurriga hjärna och svaga fingrar gemensamt bläddrade fram under en vecka hemma i soffan. Hade aldrig hört talas om den tidigare och tänkte att det kunde bli skön distraktion från förkylningen - och så visade det sig att jag älskade den med hela mitt svarta monsterhjärta. Lite research senare har jag listat ut att även detta bygger på en serietidning.

Vi får följa familjen Allen när de efter ett liv på resande fot tvingas åka tillbaka till småstaden Barrington-on-Hudson, New York, på grund av ett dödsfall i familjen. Båda föräldrarna. Fred och Deloris, är hemliga agenter i en organisation som heter Presidio. Deras uppdrag är att döda vampyrer och annat övernaturligt. Deras två tonårsbarn, Viv och Geoff, vet självklart ingenting om mamma och pappas arbete utan tror att de jobbar med försäkringar. När de alla fyra anländer i den lilla staden rivs gamla historier upp och nya skapas när tonåringarna börjar på samma lokala high school som deras mamma och pappa gick på en gång i tiden. Viv och Geoff börjar dessutom visa oroande tecken på en spirande magi och den lokala sheriffen kommer föräldrarna på spåren när inte bara monster börjar dö i den lugna småstaden. Förvirrat? Inte alls faktiskt. October Faction är långt ifrån någon perfekt serie, det finns saker att önska både vad gäller historien och hur det är gjort. Men då allt är gjort med så oerhört mycket kärlek så är allt förlåtet. Det finns en berättarglädje utan dess like. Dessutom är många av karaktärerna allt annat än vita och straighta. Dottern Viv ser ut som en vanlig tonårstjej och inte någon man är rädd ska ramla ner i en spricka mellan golvplankorna. Glädjen! Så se den här serien på Netflix och ha gärna lite Buffy the Vampire Slayer-känsla i hjärtat samtidigt som du tittar.

Boktips så här på samernas nationaldag

Eftersom det är samernas nationaldag och jag lämpligt nog nästan är klar med Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba, så tipsar jag om den. Det är berättelsen om vad som hände för hundra år sedan. I vårt land, i Sverige. Om hur människor tvångsförflyttades, deporterades, från de marker där de bott i otaliga generationer, för att regeringarna i Stockholm och Oslo ville ha det så. Hur familjer slets isär och många återförenades först som vuxna, kanske aldrig. Hur människor dog på vägen till de nya markerna och förlorade allt de ägde när renarna slet sig för att springa tillbaka till fjäll de var vana vid. Det här är en vidunderligt vacker och sorglig bok. Det är hisnande att få möta människorna som var med om detta, se bilder och höra deras ord. Det de berättar kommer aldrig lämna mig. Det gör väldigt ont att läsa men är nödvändigt att få veta - hur vi behandlade människor för inte alls så länge sedan.

"Den samiska historien är så. Den är små skillnader i vegetationen, en vag förhöjning i marken, kåtor som har bränts ned. Vår berättelse är skylten som ingen satte upp, kapitlet som aldrig rymts i historieboken."

 - Elin Anna Labba

(Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.)

Gun Love - Jennifer Clement

Pearl är fjorton år och har vuxit upp i framsätet på en gammal Mercury. Hennes mamma Margot bor i baksätet. Hon kan se in i folk och känna vad som gör ont. De bor i en del av Florida där det mexikanska heroinet håller på att ta metamfetaminets plats och de överlever på en diet av mjölkpulver och insektssprej, kärlekssånger och stulna, halvrökta cigaretter. Men när Margot blir tillsammans med Eli Redmond ändras allt. En dag får hon en egen pistol av Eli, ungefär som man ger någon en blombukett.

En hypnotiserande bok om livet, såsom det kan te sig i en trailerpark i de mindre välbesökta delarna av Florida. En ort som ligger långt ifrån alla Disneyland och sandstränder, en plats där det finns tre saker: alligatorer, knark och vapen. Pearls mamma Margot är så skör att man inte förstår hur hon ens existerar, än mindre hur hon lyckats uppfostra sin dotter i mitt i ingenstans. När sedan Eli kliver in i historien så förstår man genast vart det barkar, det är faktiskt nästan omöjligt att det ska gå på något annat sätt och man går med vidöppna ögon mot katastrofen som man kan se på flera mils avstånd. Ändå slukar man vartenda ord, njuter av det fantastiska språket och läser om poetiska stycken. Varför har jag inte läst något av Jennifer Clement tidigare?