Har ni sett trailern till nya Det av Stephen King?

Det var länge sedan jag såg så mycket fram emot en remake av en film såsom jag gör med Stephen Kings Det. Jag älskar boken för vemodet, för de fantastiska beskrivningarna av sorg och död, och för kamratskapet mellan barnen. Sedan har boken en hel handfull mindre bra saker, som de ofta usla kvinnoporträtten. Så här skrev jag för snart tre år sedan när jag läste om:

På ett sätt är boken exakt såsom jag minns den, jag älskar det där smygande läskiga som hela tiden trappas upp ett snäpp i taget. Jag faller pladask för det underfundiga, för det halsbrytande roliga och smarta, men mer än något annat så frossar jag i den där balansgången mellan skratt och gråt. När man ler igenkännande genom tårarna. Vemodet, sorgen. För de flesta barn är Döden något som existerar men inte är personlig. Som vuxen ändras det och där någonstans har jag skillnaden mellan att läsa Det som barn/tonåring och att göra det som medelålders. Jag känner Döden nu, vet mer om hur oåterkallelig den är, och inte bara som något abstrakt. Allt det läskiga med ruttnande kroppar, elaka clowner, varulvar och stänkande blod som var belöningen och det rysligaste då, är bara bakgrund nu, något jag hastar förbi för att komma till det viktiga. Jag trodde att jag skulle få problem med avlopp under läsningen men det som verkligen skrämmer mig just nu är ballonger...

Tiden är inte än, av Elin Boardy

Jag har tidigare aldrig läst något av Elin Boardy men jag lovar att Tiden är inte än inte kommer bli det sista av den författaren för mig. Det finns inte ett enda onödigt ord eller kommatecken i texten, allt är precis där det ska vara. Och hon skriver vackert. Det är en konst att skriva om en sådan hemsk händelse, i det här fallet digerdöden, och göra magi av det hela och även få in samhällskritik om världen vi lever i idag. 

Människan som vi får följa på den här vandringen genom Europa under mitten av trettonhundratalet är ibland kvinna, ibland man. Tidsandan dikterade att endast män fick röra sig ute själva utan förkläde. Men kanske väljer just den här människan detta även för att fly det som hände där hemma på gården i Falsterbo? Går det snabbare att glömma om man klipper av sig håret och klär sig i manskläder? Om man inte längre klär sig i jaget som förlorade hela sin familj till en av de mest fruktansvärda sjukdomarna någonsin. Det är åtminstone värt ett försök. Så Sigrid, Jon, Olof och Amund vandrar vidare, i jakt på livet, på döden. På befrielse. 

Läs även gärna KULTURKOLLOS recension av boken som Helena så fint har skrivit.

En liten paus i fjällen

Det har varit trögt med både läsandet och bloggandet på sistone. Jag påbörjar böcker men lyckas sällan avsluta, även om jag kommer ganska långt i dem. Mitt arbetsliv tar alldeles för mycket tid och sedan är det allt som pågår därefter på hemmaplan. Det finns ingen tid att andas, att bara vara jag. Jag hade hoppats att resan till Sälen på fyra dagar skulle ge mig ett nödvändigt andrum, att jag skulle kunna sitta långa stunder och bara läsa när de övriga slängde sig upp och ner i skidbacken, men självklart blev det inte så. Jag fick faktiskt den längsta sammanhängande lässtunden när vi åkte hem till Stockholm igen, när jag plöjde hundrafemtio sidor av Elin Boardys Tiden är inte än. Men tanken med resan var ändå god, jag fick mer frisk luft än om jag varit hemma och... ja, det var väl det. Men nu börjar vi om igen. Igen. Reboot, och allt det där.

Fangirl, av Rainbow Rowell

Cath ska börja på college och inte nog med att hon har allmänt svårt för nya saker, hennes tvillingsyster Wren har plötsligt bestämt sig för att hon vill dela rum med någon annan, det vill säga en total främling! Vilket betyder att Cath måste göra samma sak och snart sitter hon på en alldeles för liten yta med den buttra Reagan som alltid har sin gängliga pojkvän där. Skolarbetet är givetvis tufft och eftersom Cath dessutom skriver en av de mest populära fanfictions som finns så har hon inte många minuter över varje dygn. Tidigare har böckerna och filmerna om Simon Snow totalt slukat tvillingsystrarnas liv, speciellt när deras mamma försvann ur deras liv, men nu är det bara Cath som fortfarande är engagerad nog att skriva de texter som har tusentals träffar varje dag. Men hur ska hon orka och hinna med allt? Speciellt när hon dessutom måste oroa sig för pappa som nu lever själv hemma i det stora huset och försöker skapa sig ett eget liv när döttrarna flyttat ut, pappan som ibland inte mår så bra.

Jag fullkomligt älskar att Cath inte bara är lite knasig utan faktiskt helt bat crap crazy i vissa sammanhang. Ofta kan författare beskriva ångest och tvångstankar men förvandla dem till något roligt och quirky men Cath har riktiga problem med nya situationer och människor vilket bland annat leder till att hon lever på proteinbars i flera veckor eftersom hon inte är bekväm med att gå till kafeterian. Jag gillar även hur stor plats boken-i-boken får ta, den fiktiva Simon Snow är underbar. Visst känner man igen sin Harry Potter men tillräckligt mycket är ändrat för att det inte ska kännas för uppenbart. När Cath sedan förvandlar allt till en homosexuell kärlekshistoria så jublar jag tyst i min läs-säng, knyter näven triumferande. Som ofta i amerikanska ungdomsböcker om kärlek som utspelar sig på college så är kärlekshistorien alldeles för kysk. Återigen menar jag inte att jag vill ha detaljerade beskrivningar av storslagna sexscener, men kom igen! Artonåringar har hormoner, artonåringar både hånglar och ligger med varandra, men i böckerna av den här typen så verkar de "duktiga" personerna alltför ofta bära oskuldhetsringar. Tråkigt. Som meningen: Men allting med honom fick Cath att känna sig lösaktig och omoralisk. Förlåt, men va? Hon är kär för bövelen! Fast kärlekshistorien är riktigt fin, pojkmannen i fråga är en pärla om än lite väl dreamy i vissa fall. Han hade vunnit på att få ha lite hårdare konturer. Och när man väl tagit sig igenom alla de hinder som alltid dyker upp i en berättelse som denna (gillar han på riktigt lilla jaaag? missförstånden, såg hon honom verkligen med en annan tjej? utbrott, tjejsnack, gråt i sängen osv) så rullar det ändå mest på som tidigare. Man blir aldrig så orolig för att det inte ska fungera. 

Om jag hade fått bestämma så hade det blivit mer Simon Snow, mer fandom över huvud taget, anledningen till att jag läste den här boken! Mer nörderier helt enkelt. Det är lite grand därför jag är här.