Ovan hav under sten, av Susan Cooper

Syskonen Jane, Barney och Simon kommer med sina föräldrar till Grey House i Cornwall för att spendera sommaren där med onkel Merry. En regnig och tråkig dag går de på upptäcktsfärd i det enorma huset (Narnia, anyone?) när de hittar en väldigt gammal karta med hintar om skatter och Kung Arthur. Men mycket snart inser de att de inte är ensamma om att vilja leta efter kartans hemligheter och snabbt är de indragna i en kamp om ljus och mörker. En kamp som har pågått i många hundra år.

Översättningen är till och från tveksam och korrekturläsningen har varit under all kritik. Det borde inte betyda så jättemycket men när det hela tiden dyker upp små underligheter så drar det ner helhetsbetyget. Många gånger stannade jag upp och undrade vilka barn som pratar på det här sättet för syskonen är fruktansvärt väluppfostrade, artiga och vuxna till sättet. Jag har svårt att tro att ens akademikerungar i England på sextiotalet skulle bete sig och prata så här. Sedan är skurkarna något slags inverterade Vi Fem-bovar, istället för svartmuskiga främlingar så är det här de vackra och perfekta som är onda. En nyans bättre än illa dold rasism men ändå förutsägbart och trist. Sedan alla dessa ”lyckliga sammanträffanden”… Barnen råkar alltid befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle. De kan vandra i timmar men stannar givetvis för en paus eller picknick exakt på den plats som de ska leta efter på kartan. Tröttsamt. Den enda nyanserade och intressanta personen är onkel Merry, alla andra är schabloner på något sätt. Föräldrarna är slätstrukna, barnen exakt vad som förväntas av deras kön (pojkarna smutsar gärna ner sig och gillar äventyr medan Jane rynkar på näsan av fläckar på kläderna och stannar hemma när de blir erbjudna en båttur) Men ändå läste jag vidare och avslutade, för jag vill minnas att böckerna som följer i den här serien är väldigt mycket bättre. Så nu har jag plockat upp förväntningarna ett par hack och fortsätter med En ring av järn.