Djurvänner, av Anton Marklund

Redan i de första meningarna får vi veta vad sjuttonåriga Johannes har gjort. Under de följande sidorna får vi stötvis förklaringen, varför han gjorde det, vad som ledde fram till händelsen. Slutligen framstår sanningen som ännu mer hemsk än man först vågade tro. Johannes är autistisk. Han är intelligent men tolkar händelser och människor annorlunda än de flesta andra. Han är nästan plågsamt bokstavlig och kräver bestämda rutiner för att fungera. Skolan är och har varit en tid av mobbning då andra barn har lite förståelse för underligheter och utnyttjar hans godtrogenhet för att starta bus och sattyg. Resurserna för barn med extra behov är nästan obefintliga i den lilla byn i Västerbotten.

Berättelsen förs framåt i korta kapitel, omväxlande får vi höra Johannes röst blandad med hans föräldrars, Mona och Lennart. Det är Mona som är mest framträdande, hennes kärlek för denna sällsamma pojke är stark men hur ska hon kunna skydda honom från sig själv? Envist för föräldrarna en kamp för sin ovanlige son, beväpnade med arbetarklassens ilska och en olycklig mössan-i-handen-mentalitet. Det är ett steg framåt och två bakåt. Djurvänner är en långsam bok som hela tiden återvänder till samma teman. Långsamt, långsamt rör vi oss mot katastrofen, fast den egentligen redan hänt. Vi måste bara lära oss att se dess verkningar.

Närkontakt, av Whitley Strieber

Den här boken stod en gång i min bokhylla. Jag köpte den i tonåren under en tid när jag plöjde det mesta om andlighet, religion, spöken och rymdvarelser. Men jag avslutade inte läsningen, inte ens halvvägs lade jag ifrån mig boken och återvände först nu, tjugo år senare.

     Den skrämde skiten ur mig. Först slängde jag omslaget, senare slängde jag hela boken.

     Författaren beskriver hur folk i hans närhet ”smittas” av hans utomjordiska besök, hur han sprider det vidare i bekantskapskretsen. På något sätt trodde mitt tonåriga jag att jag skulle kunna bli drabbad, enbart genom att läsa boken.

     Strieber berättar hur han en dag inser att han haft besök från en främmande värld. Konstiga händelser i sommarstugan samt ett totalt ändrat humör som sätter hans äktenskap i gungning får långsamt sin förklaring. Han börjar minnas. Olika slags rymdvarelser har kommit in i hans hem om natten, fört iväg honom och utsatt honom för experiment och undersökningar. Med hjälp av hypnos pusslar han ihop en otrolig historia som ofta andas ren skräck. Det är den skräcken jag minns från den första läsningen, hur den grep tag i mig och lämnade mig oförmögen att röra mig. Just detta att han är försvarslös, att han ligger i sitt trygga och låsta hem men ändå blir utsatt för en terror som knappt kan beskrivas med ord, fick mig att till slut slänga hela boken och hoppas att besökarna inte hade fått nys om att jag läst om dem.

     Jag blir inte lika rädd den här gången. Men nog fanken ger omslaget mig krypningar fortfarande… Och den här gången lånade jag ett ex från biblioteket, min bokhylla klarar sig finfint utan Närkontakt.

Låt de gamla drömmarna dö - novellen

I John Ajvide Lindqvists senaste bok finns hans Sommarprat från 2006, ett antal noveller och lite andra texter samlade. Den novell som fått ge boken sitt namn, Låt de gamla drömmarna dö, är en epilog till Låt den rätte komma in. Jag försökte att inte slänga mig över den det första jag gjorde.
     Gick sådär.

     Det blev inte lika starkt som när jag läste Låt den rätte komma in första gången. För det går inte. Den upplevelsen var så unik att det inte kan replikeras, once in a lifetime. Vad man än förväntar sig av den här novellen så tror jag inte att man får det, bilden av ett vintermörkt Blackeberg är för inpräntad på allas näthinnor. Så just därför:

En bild från filmen. Håll fast vid kylan, de bleka barnen och snön. Läsningen kommer bli så mycket bättre då, även om det är exakt vad du inte får. Förstaupplevelsen av Låt den rätte… står i vägen för njutningen av epilogen, men när novellens slut kommer så är det med ett välbekant rys. Det är vad man inte får som gör det hela så genialiskt bra. För det man vill ha och längtar efter är långt ifrån alltid det man behöver.

     Mer tänker jag inte berätta.

The Woman in Black, av Susan Hill

Jag var mäktigt kaxig när jag fick tips om Woman in Black av Fiktiviteter och såg fram emot en läskig historia men hade verkligen inga förväntningar om att bli skrämd på riktigt. Inte så som jag blir av zombier. (Jag vet verkligen inte varför jag blir så rädd av just zombier och inte mer vardagliga saker som faktiskt kan hända.) Tji fick jag. Min ursprungliga plan var att plöja hela den korta boken vid ett lästillfälle fast det grusades av sen leverans och sedan av att jag var tvungen att börja jobba igen. Så det fick bli kvällsläsning uppdelat på ett par dagar. Och redan andra kvällen kände jag hur håret på armarna reste sig där jag låg nedbäddad i sängen… Sedan vaknade jag svettig några timmar senare, fullkomligt övertygad om en ond närvaro i rummet. Så nog letade sig historien in i mitt huvud på ett sällan upplevt sätt. Det är en mycket effektiv spökhistoria som känns så mycket mer än de faktiska 160 sidorna.

  

Den unga advokaten Arthur Kipps kommer till den lilla staden Crythin Gifford på Englands östkust för att närvara vid Mrs Alice Drablows begravning och sedan gå igenom hennes papper. Den gamla damens hus, Eel Marsh House, ligger långt ifrån resten av bebyggelsen och vägen dit kan endast användas vid lågvatten. Trots tysta varningar och vädjanden från ortsborna så bestämmer sig Arthur för att bo i huset under de dagar som han beräknar att det kommer ta honom att gå igenom kvarlåtenskapen. Redan vid begravningen ser han en underlig kvinna klädd i gammaldags svarta kläder och senare dyker hon upp igen vid huset. Sedan börjar han höra konstiga ljud i natten.

    

Presentkort

Det suckas ofta när jag önskar mig presentkort, det anses tråkigt att ge och delvis förstår jag grejen. Men jag tycker ärligt talat att det är det roligaste att få, speciellt då om det är presentkort till bokhandel. Helt perfekt att utnyttja på årets första tisdag, veckans tråkigaste dag, när det är lite att göra på jobbet och man kan gå tidigare. Planerade inköp är:

Ny kalender från PaperBlanks.                           John Ajvide Lindqvists nya

Förgörelsen, av Guillermo Del Toro & Chuck Hogan

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag trodde att de två veckorna av julledighet skulle fyllas av temuggar och lästid. J När alla klapparna var köpta och utdelade så drog jag och pojkvännen till med förkylningar i omlott. Och när alla släktingar hade fått besök och alla måsten var avklarade så var det liksom dags att börja jobba igen.

    

Förgörelsen är verkligen, som så många andra sagt före mig, en mellanbok i väntan på den stora finalen. En tranportsträcka som man måste ta sig igenom. Men speciellt roligt är det inte, tyvärr. Mina förväntningar var nog alldeles för höga trots att jag försökte hålla dem nere. Jag irriterar mig på språket på ett sätt som jag definitivt inte gjorde i den första boken, även om det med största sannolikhet inte blivit sämre. Utan jag trodde att jag skulle få den delvis isande skräck som Släktet bjöd på och blev besviken när det inte hände. Det hjälper verkligen inte att vampyrerna är än mer blodtörstiga och våldet är i det närmaste okontrollerat. Mer blod är inte lika med mer rädsla. Inte blir det heller bättre av att jag hela tiden tänker mig att jag läser ett filmmanus och försöker lista ut hur det kommer se ut på bioduken istället för att frammana egna inre bilder. Jag sjunker inte in i historien utan blir en filmrecensent till en film som inte ens blivit gjord än. Jag vill att det här ska vara bättre än det är.