Du och jag, farsan av CajsaStina Åkerström

I augusti 1985 gick vissångaren Fred Åkerström bort, fyrtioåtta år gammal. Hans dotter CajsaStina var då två veckor från att fylla arton. Utan omsvep berättar hon i Du och jag, farsan om sin relation till Fred, hur hon ofta följde med honom på turné och var närvarande vid efterfester och ångestattacker. För det är ingen vacker bild som målas upp, även om den är långtifrån genomsvart. Fred Åkerström tampades med ekon från en svår uppväxt, ett arv han kämpade för att inte föra vidare till nästa generation. Senare tillkom ett alkohol- och tablettmissbruk.

     CajsaStina väjer inte för något. Boken är skriven till Fred och hon ställer frågorna hon aldrig hann formulera när han levde. Varför gjorde du så pappa? Hur kunde du behandla mig på det sättet? Den lilla flickan fick ta långt mer ansvar och skit än hon skulle ha behövt göra. Fred var lynnig och krävde absolut lydnad, kunde få vredesutbrott om saker inte gick hans väg. Men samtidigt så var han kärleksfull och uppmuntrande, speciellt när han hade vita perioder. Som alltid så är det en komplex bild som målas upp, ingen är helt igenom god eller ond.

     Texten är ganska löst sammansatt, det är inte en rak berättelse från punkt a till b. Den känns snarast lite drömsk, på det sätt som minnen ofta framstår flera år efteråt. Särskilt barndomsminnen. Allt det otäcka läggs fram i ljuset men i slutändan är det en bok sprungen ur kärlek, en önskan att göra saker bättre. Att förstå.

102 Minuter, av Jim Dwyer & Kevin Flynn

Eftersom Förgörelsen går så trögt har jag läst lite annat, vid sidan av. Det är i sig ingenting ovanligt, jag har ofta flera böcker på gång samtidigt men i morse blev den ”lätta” litteratur jag valt väldigt påtaglig. 102 Minuter är inte lätt litteratur vad gäller ämnet men på sättet den är skriven. Det är en reportagebok om 11 september, om World Trade Center och alla de människor som kämpade för sin överlevnad där en solig höstmorgon.  

     Det är hattigt med många olika namn och historier som går omlott och om man inte har huvudet helt med så kan det vara lite knepigt att hänga med i alla svängar. Men efter att ha läst en annan bok (som jag nu inte alls minns vad den heter!) om hur människor reagerar, eller i många fall låter bli att reagera, när katastrofen slår till så har intresset för psykologin hållit i sig. Varför satte sig så många människor bara ner på rumpan och vägrade gå vidare trots att de hade fri lejd ned för WTC’s trappor? Varför sprang andra rakt ner och ut trots att deras arbetsledare sade åt dem att sitta kvar vid sina skrivbord?

     Lördagens händelse i Stockholm med Sveriges första självmordsbombare skrämde mig även om jag varken blev chockad eller förvånad. Jag följde nyheterna men bestämde mig för att inte jaga upp mig, jag måste trots allt ta kommunala transportmedel till och från jobbet. Blir jag rädd och undviker att röra mig på stan så har terroristerna vunnit. Tänkte jag. Tills jag i morse i sista sekunden lyckades komma på en tunnelbana på den blå linjen, dörrarna stängdes och jag satte mig och slog upp 102 Minuter. Tåget stod kvar vid perrongen samtidigt som fler och fler människor fyllde på från trapporna, det började bli trångt därute. Till en början tänkte jag inte så mycket på det utan läste vidare. Kapitlet hette ”Ska vi stanna här eller ta oss ut?”.

     Först när en vakt i reflexjacka skyndade förbi fönstret tittade jag upp och ut. Ytterligare vakter gick hastigt förbi, sedan tillbaka igen med stängda, stela ansikten. Folk började skruva på sig, både inne i vagnen och utanför. Ingen information i högtalarna. Det här pågick i några minuter, mer och mer människor trängdes på perrongen samtidigt som personal halvsprang mot något som jag aldrig såg vad det var. Sakta såg jag hur mina medresenärers ögon förändrades, från den vanliga likgiltiga måndagsblicken till början på rädsla. Vad var det som pågick? Jag slog igen boken och började fundera på vad all denna katastrofläsning lärt mig, vad skulle jag tänka på nu? Helt blankt i huvudet.

     Efter en stund började tåget rulla och jag kom fram till jobbet. Fortfarande helt tom i huvudet. Inte ens några minuter av bristande information från SL kunde jag hantera utan genast trodde jag det värsta och blev närmast apatisk. Jag förvandlade vad som förmodligen var ett tekniskt problem till en terroristattack och skrämde upp mig själv till den grad att jag inte ens kom på att återigen läsa instruktionerna för nödöppning av dörrar eller spana efter brandsläckare.

Den här rädslan är något som jag uppenbarligen måste jobba ännu mer med. Och kanske ska jag inte läsa ut 102 Minuter, just nu hur som helst. Ska försöka hitta något som är lätt både till ämnet och stilen.

Det går trögt

Har kämpat med Förgörelsen länge nu.. Delvis bokens "fel" men även mitt då jag haft annat än att läsa för mig. Läste även Fiktiviteters recension och blev genast lite mindre sugen:

Förgörelsen hos Fiktiviteter

Men snart börjar julledigheten och då skall boken läsas ut! Det är ändå vampyrer det handlar om, den riktiga elaka sorten och inte de som gnistrar eller hånglar.

Niceville, av Kathryn Stockett

Om jag ska beskriva den här boken med ett enda ord så måste det bli: läsglädje. Ren och skär.

Med Niceville fick jag mig ännu en tur till den amerikanska Södern, närmare bestämt Mississippi. Det är sextiotal och i staden Jackson lever kvinnorna Skeeter, Aibileen och Minny. De är väldigt olika, bland annat i ålder, men främst vad gäller levnadsvillkor. Aibileen och Minny är svarta hemhjälper som ger sina dagar, sina kroppar och sina liv för en vit familj. Tar hand om hushållet: lagar maten, städar och uppfostrar barnen för att sedan ta bussen hem till ett nedgånget bostadsområde där det egna hushållet och egna barn väntar. Skeeter å andra sidan, är nyss hemkommen från universitetet där hon trots moderns knorrande skaffat sig en fyraårig utbildning. Tanken var nog att hon skulle hitta sig en blivande äkta man där, inte en examen eller drömmar om att bli författare. Tiden på College var ganska skyddad och Skeeter lyckades ta sig igenom allt utan att riktigt se de omvälvande händelser som skett och fortfarande sker. Medborgarrättsrörelsen vinner mark och de första svarta eleverna har börjat integreras i vita skolor. Men något har ändå ändrats inuti Skeeter för väl hemma börjar hon få en annan syn på hur hemhjälpen behandlas. Hon ser på sina gifta väninnor med nya ögon.

     Tillsammans bestämmer sig de tre kvinnorna för att skriva en bok om alla de diskriminerande händelser de varit med om eller hört andra berätta. För brist på historier har Aibileen och Minny inte. Det hela har sin upprinnelse i frågan om hemhjälpens badrum, det anses nämligen inte hygieniskt för de vita fruarna att gå på samma toalett som de svarta kvinnorna. Samma kvinnor som lagar deras mat och har hand om deras barn.

     Självklart är det inte bara svårigheterna som beskrivs. Fram kommer även en stark och obändig kärlek mellan framförallt hemhjälperna och barnen de tar hand om. Kampen för att få in så mycket värme och vett som möjligt i dem medan de fortfarande är små och färgblinda.

     Det är lättläst i den allra bästa bemärkelsen och utan att språket försämras. Historien är spännande och det är svårt att lägga ifrån sig boken redan efter de första inledande sidorna. Som så ofta när flera huvudpersoner delar perspektivet så suckar jag när man tvingas byta person, men sen kommer jag lika lätt in i den nya personens värld och när kapitlet närmar sig sitt slut vill jag inte lämna den kvinnan heller.

En fråga som jag brottats med, och som är samma som författaren har kämpat med under skrivandet, är om en vit kvinna verkligen kan skriva en sådan här bok och göra det ”rätt”. Kan hon med sitt privilegierade synsätt (Kathryn berättar i efterordet om den hemhjälp hennes familj hade när hon var liten) verkligen förstå utsattheten och sedan beskriva den? Men jag kommer fram till att det är klart att hon kan. Om jag försöker hävda att det inte är möjligt så ställer jag mig bakom de som håller fram olikheterna istället för det som för oss samman. Självklart kan hon inte helt och hållet förstå en annan människas svårigheter, det kan ingen. Men det är när vi försöker som vi kommer en bit på vägen.