Legend, av Richard Matheson

Jag har väntat länge på att läsa Legend, förmodligen längre än vad jag själv varit medveten om. Jag har läst om den, sett filmen och hört andra höja boken till skyarna. När jag så stått med den engelska originalversionen i händerna så har jag alltid ställt tillbaka den på hyllan, av någon anledning. Men nu blev det äntligen av.

Efter att en pandemi förvandlat människorasen till en blodtörstig kombination av vampyrer och zombies så bor Robert Neville själv i det hus där han tidigare levde med sin fru och dotter. Alla han känt och älskat är numera döda eller på jakt efter hans blod och ensamheten håller på att långsamt driva honom till vansinne. På dagarna dödar han så många av varelserna som möjligt med solljus eller pålar och på nätterna låser han in sig i sitt barrikaderade hus där han dricker sig full på whiskey i desperata försök att glömma rösterna som kallar på honom utanför. Men sakta börjar han fundera på sjukdomens gåta, vad är det som gör att solljus och vitlök fungerar så bra mot varelserna? Robert börjar dricka mindre och tar turer till bibliotek samt hämtar ett mikroskop. Forskningen kan börja.

Jag läste nästan hela den här boken under en kväll och delar av en natt, liggandes i sängen med en snöstorm utanför. Det enda som hördes var vindens tjutande och någon enstaka duns när katterna hoppade ner från sängen. Det var en mycket effektfull bakgrund. Den delen i boken som jag tyckte var läskigast var den ständigt återkommande grannen som kväll efter kväll upprepade samma mening: ”Kom ut, Robert!” En relativt liten händelse mitt bland våldsamma attacker från de sjuka och hjärtskärande beskrivningar av hur Roberts familj gick bort. Men skräck när den är som bäst, helt enkelt. Om det inte vore för att Robert vänder LP-skivor så skulle man kunna tro att boken vore skriven i nutid, språket känns modernt, luftigt och lätt. Att den är från 1954 märks inte alls.

(Sedan måste man nämna förlaget Styxxs väldigt fina omslag på boken! Att boksidornas kanter är svarta förhöjer läsnjutningen till en ännu högre nivå.)

När man är alldeles för ivrig och otålig till sinnet

Hade läst lite mer än hundra sidor i Niceville när Legend av Richard Matheson trillade ner i brevlådan. Som alltid så tänkte jag läsa några sidor i början, bara för att få en känsla för boken, för att sedan återvända till Niceville.

Eller. Hur.

Sedan låg jag vaken fram till ettiden när jag kom på att jag skulle gå upp om fem timmar och först då kunde jag, fortfarande motvilligt, lägga ifrån mig boken och släcka lampan. Nu har jag bara några få sidor kvar i Legend så recension kommer snart.

Yarden, av Kristian Lundberg

Kristian Lundberg har under flera år kunnat försörja sig på att skriva när den möjligheten en dag försvinner. För att få mat på bordet tar han jobb på Yarden i Malmös hamn. Där blir han en av de många timanställda som inte riktigt är individer med namn utan snarare serienummer som behandlas lite hur som helst och kan avskedas på ett rykte eller påstått attitydproblem. Han flyttar nytillverkade bilar fram och tillbaka mellan fraktskepp och uppställningsplatser, ständigt livrädd för att åsamka plåtskador. Lika rädd är han och de övriga tillfälligt anställda för att jobben ska ta slut, försvinna. De arbetar i alla väder utan att knota. De skottar i snöstorm och tvättar bil efter bil, ibland flera dagar på rad, iförda dyngsura skor och jackor. Män med ännu färre rättigheter än Kristian skymtar förbi i form av invandrare, papperslösa. Det är en bok om de som står längst ner på skalan, de som sliter mest för minst ersättning.

Det är även en beskrivning av hur det var att växa upp med en psykiskt instabil mamma och frånvarande pappa. Om hur det kan vara att flytta sju gånger på ett år för att mamma tror att de är förföljda och iakttagna, eller för att undkomma räkningar som det inte finns en chans att betala. Han berättar hårresande historier om hur han svikit och sårat andra människor och hur han nu ångrar sig. Känner skam. Att han jobbar så hårt för att hans egen son inte ska få samma slags liv med alkohol, droger och brott. Inte bara en gång får han bryta det sociala arvet, utan flera.

Min pappa jobbade hela sitt liv med kroppen som verktyg. Jag minns hur trött han kunde vara, hur kvällen var vilotid. Det stod ständigt flera burkar med Tigerbalsam i vårt badrumsskåp. Men han var fast anställd och fackligt engagerad så oron för att jobbet (och därmed leverbrödet) plötsligt skulle ryckas ur hans händer, fanns inte där. Inte på samma sätt som på Lundberg beskriver. Min pappa visste sitt värde på arbetsplatsen. Att läsa Yarden är att bli påmind om alla de som inte har den lyxen.

Texten är mörk. Ibland gör det nästan fysiskt ont att läsa, den oändliga vintern och värken gräver sig in i ens medvetande. Att jag läser den till och från jobbet, med den ständiga gryningen och skymningen utanför tågfönstret gör det inte lättare. Jag förstår varför den fick Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2010.

Tusen gånger starkare, av Christina Herrström

När jag som skoltrött sextonåring genom kommunen fick ett jobb som lärarassistent på lågstadiet så genomfördes på den skolan ett försök till att få bättre rättvisa mellan könen på barnen. De flesta lärarna (nästan enbart kvinnor, ofta äldre) tyckte inte alls att de gav killarna fördelar och slog ifrån sig att de ens omedvetet skulle vara orättvisa. Men väldigt snart visade det sig att det var precis så det var. Och när lärarna med hjälp av ett ”varannan flicka varannan pojke-system” fördelade frågor och sysslor med millimeterrättvisa så tyckte både pojkarna och lärarna att de med snopp fick för lite uppmärksamhet.  Hur kan det bli så snett? Hur kan vi tycka att det är rätt att killarna tar uppemot åttio procent av all klassrumstid? Någonstans har vi bestämt att det är okej att tjejerna får spendera en stor del av sin skoltid med att ta hand om pojkarna. Att det sker på bekostnad av deras arbete och integritet tycks vi ignorera. I det avseendet är Tusen gånger starkare en mycket viktig bok.

   

 Signe är femton år och en av de tysta tjejerna, de som balanserar på den gräns som finns mellan plugghäst och tönt. Ibland syns hon men oftast inte. Ända sedan dagis har hon varit en sådan som fröknarna har placerat stökiga killar bredvid, som en buffert och för att lugna. Hon har alltid misstänkt att detta är fel, men då ingen riktigt har opponerat sig så har även hon fallit in i könsmaktordningen utan att krångla.

     Så kommer dagen när Saga börjar i klassen. Full av en självklar känsla för sitt eget värde kliver hon in och börjar ändra på vad som tidigare verkat vara ristat i sten. Saga har bott utomlands med sin pappa under många år, sett delar av världen och träffat människor som hennes klasskamrater knappt ens sett på teve. Hennes referensramar är annorlunda. Givetvis möter hennes förändringar motstånd, både från de tuffa killarna som förlorar på att tappa kontrollen, samt lärarna som till en början hejat på den här starka tjejen som de väntade skulle ge de andra av samma kön bättre självkänsla. Men är de verkligen redo att betala priset? Lärarna har med sin underlåtenhet förstärkt killarnas dominans och tycker att allt fungerar bättre när det är som det ”alltid” varit. Jämställdhet kräver mer av alla.

     Kanske blir man ibland lite skriven på näsan och somligt känns upprepande, lite tjatigt. Många saker skulle vinna på att inte uttalas, men det kanske är skillnaden på ungdoms- och vuxenlitteratur. Fast oftast dras man rakt in i tonårsvärlden och jag hoppar av ilska och förtrytelse. Speciellt träffande är beskrivningarna av hur det lirkas med de struliga killarna och att de kan undvika det mesta som är jobbigt men sen när de sent omsider väl lyfter ett finger så möts de av jubel. Scenen när de inte får repa inför julshowen för att de demonstrativt tågar ut när tjejerna sjunger värmer mitt högstadiehjärta, tjugo år senare.

     Jag läser snabbt, skyndar genom sidorna för att se hur det går för tjejerna, nyfiken på hur de ska lösa situationerna. För egentligen har de alla verktyg, varför går det ändå som det gör?

Upp till ytan, av Margaret Atwood

Det var inte lätt att läsa den här boken. Det var tungt, jobbigt och tog mer tid än jag trodde det skulle göra. Jag tog pauser för att läsa annat. För detta är nattsvart och trots, eller tack vare, att det mesta är outtalat så känns det ända in i skelettet.

En namnlös ung kvinna återkommer till den ö i Canadas ödemark där hon vuxit upp, hennes far har försvunnit och det är hennes uppgift att leta efter honom. Med sig har hon pojkvännen Joe samt vännerna David och Anna. Efter att till en början ha varit tveksam blir hon snabbt besatt av att få reda på vad som hänt fadern, den isolerade stugan lockar fram barndomsminnen och snart letar hon tecken från både honom och modern som gått bort tidigare. Vad har de lämnat kvar åt henne? De båda paren är bohemiska storstadsmänniskor som gärna ser ner på medelklasslivet, slår sig för bröstet om att vara toleranta, öppna och jämställda. Men i själva verket är kvinnorna nedtryckta av otäckt kletiga könsroller och missriktad manlighet. Anna känner sig tvingad att sminka sig, varje dag i ödemarken, trots att där inte finns någon förutom de goda vännerna som kan se henne. David och Joes sexualitet är närmast skrämmande. Den vecka de spenderar på ön blir snabbt klaustrofobisk, snart försvinner de lagar och regler de lever efter i vanliga fall och den miljö som skulle göra dem friare lämnar dem snarast som vildar. Fantasier om invasion och krig gör dem förvirrade och nervösa. Turistande amerikaner åker runt på sjön i sina motorbåtar och blir fienden, de som ska motarbetas. Mycket i boken handlar om och beskriver en natur som Atwood tidigt (1972) ansåg var hotad. Det är vildmarken kontra staden, självhushåll gentemot slöseri av resurser. Det är ett upprop för djuren som dödas för skojs skull, som sport. Den här boken har framförts som Atwoods mästerverk i jämförelse med hennes senare verk som också handlar om natur och undergång och jag kan hålla med om att den ger en större effekt med mindre medel. Stämningen i Upp till ytan piskas långt snabbare upp till vansinne trots att nästan ingenting händer. Världen i Oryx & Crake samt Syndaflodens år är mer invecklad och händelserna rasar över en när man läser. Så jag har svårt att jämföra dem. För mig är det olika sorters rädsla. Upp till ytan är en riktigt bra bok, men man måste komma ihåg att ta det långsamt, kanske läsa om vissa stycken och ta sin tid. Texten är poetisk och nästan drömsk.