Horn, av Joe Hill

Han tvivlade inte på att Merrin hade ropat på Gud här medan hon våldtogs och dödades, i sitt hjärta om än inte med sin röst. Gud hade svarat att just nu är det många som ringer och att hon fick vänta tills hon var död.

Den här boken låg länge näst längst ner i min läshög. Jag köpte den omedelbart när den kom ut eftersom jag gillade författarens tidigare böcker: En hjärtformad ask och novellsamlingen Vålnader. Men Horn blev liggande. Tog upp den ibland och läste några sidor fast det kändes aldrig helt rätt, förrän nu. Å andra sidan var det helt jädra förbaskat rätt just nu och jag blir så lycklig när det händer. 

För ett år sedan våldtogs och mördades Ignatius ”Ig” Perrishs flickvän Merrin och i samhällets ögon är han den skyldige även om absolut inget kunnat bevisas. Lagom till årsdagen super sig Ig full och när han vaknar upp blir en jobbig bakfylla än värre när han upptäcker de två horn som vuxit ut i hans panna. Horn som ingen riktigt verkar lägga märke till förutom när de ser rakt på honom och har den effekten att alla som talar med Ig börjar erkänna sina hjärtans innersta tankar och önskningar. Chockad lyssnar han bland annat till en småbarnsmammas vilja att för alltid lämna sitt skrikande barn på golvet till läkarmottagningen. Snart inser han att han kan använda denna nya förmåga till att ta reda på vem som verkligen mördade Merrin.

Jag vet hur orättvist det är att jämföra Joe Hill med Stephen King (och hur innerligt de båda avskyr det) men jag finner det väldigt svårt att låta bli för det är så mycket som är likt och inte bara det att de båda skriver med det övernaturliga som bas. De har snarlika metoder för att närma sig en person eller ett problem, för att inte tala om alla popkulturella referenser de gillar att strö kring sig. Och kanske älskar jag Hill lite extra just för att hans referenser även är min generations? Hill har samma typ av berättarstil som King, de är båda experter på att få en att tro att det man läser inte är något speciellt. Till en början. Men snart inser man hur skickligt och lekande lätt man sugits in i texten och berättelsen, det är stor begåvning maskerad som enkelhet. Men jag anser att Hill kommer att bli en bättre författare än sin pappa, om han nu inte redan är det. Han överglänser definitivt om man jämför var King befann sig vid tre publicerade böcker. Det finns ett lugn i Horn, som om Hill visste vad det var han höll på att skriva, en självsäkerhet som jag tycker mycket om. Det är rått och otäckt precis på det sätt som jag finner mest obehagligt. För monster i all ära men det finns ingenting läskigare än när de man älskar och litar på plötsligt börjar berätta sådant de haft på hjärtat hela sina liv och det inte är något trevligt om kärlek och tillit de delar med sig av. Förutom ett par scener där ormar råkar illa ut (har väldigt svårt för lidande djur) och några avsnitt när våldet får huvudrollen så älskar jag den här boken, den skrämmer mig på helt rätt sätt. Det är fantastiskt bra skrivet. Tack så jättemycket Joe Hill.

Epic fail

Jag tog mig ända till Centralen innan jag köpte och tittade i en ny bok. Men jag läste "bara" ett par sidor. Nu ska jag lägga den under något tills jag läst ut de andra böckerna. Lovar. På heder och samvete.

Och jag skyller allt på Pocketshop. Allt.

Operation: avsluta böckerna

Jag vet ärligt talat inte var tiden tar vägen. Varje dag inleds med en uppriktig vilja och önskan att läsa men sen när jag stupar i säng sjutton timmar senare så har jag oftast inte hunnit eller orkat så många sidor som jag tänkt. Ett problem är att jag är halvvägs i många böcker eftersom jag är så snar att påbörja något nytt när jag känner att jag behöver en skjuts framåt. Vilket fungerar i ungefär… en halv bok. Så nu påbörjar vi ”operation avsluta”. Jag lovar härmed att läsa ut följande böcker innan jag ens öppnar eller tittar åt någon annan bok:

Hunger Games, Suzanne Collins

Den odödliga Henrietta Lacks, Rebecca Skloot

Zombie Britannica, Thomas Emson

Horn, Joe Hill

Gardellördag

Schemalade mitt Gardell-inlägg redan i fredags då jag skulle på fotboll idag. Efter att ha suttit på en kall plaststol i nittio minuter så kändes det lite som att jag aldrig skulle bli varm igen, även om en Fish & Chips-middag på en pub hjälpte en hel del. Nu ska jag sätta mig till rätta i soffan och läsa igenom alla andras bidrag.

Pocketlover

Boklandskap

Bokföring enligt Monika

Västmanländskans bokblogg

Sagan om sagorna

Mirthful's bookblogg

Fiktiviteter

Jenny – för att hon förtjänar ett eget inlägg

Ett inlägg i Fiktiviteters Gardellördag.

Det blev baklängesläsning av det här. Först läste jag Jenny, sedan Ett UFO gör entré och slutligen En komikers uppväxt och trots att jag läste dem alla så handlar i stort sett allt jag skriver idag om den sista boken och om personen Jenny. Jag tror inte att läsordningen egentligen spelade så stor roll då jag läst dem alla så många gånger men det var ändå intressant att få färdas bakåt i tiden. Kanske såg jag allt lite mer ovanifrån, eller som genom ett filter? Jag hade tid att vänja mig vid ondskan i händelserna när de till att börja med nämndes som ett minne, något som hänt i en dåtid, och först sedan i ett nu. Jag vet inte, kanske svamlar jag bara. Som alltid så har jag mer att säga än vad jag faktiskt får fram, de här böckerna framkallar den reaktionen hos mig. Allt det jag känner låter så fattigt när jag fått ner det i skrift, orden bleknar. Mer än något annat så var det en väldigt plågsam omläsning. Speciellt boken Jenny, som endast består av 168 sidor, tog mig lång tid att ta mig igenom. Först låg den i badrummet och blev sedan min kvällsbok, det vill säga att jag läste så mycket jag orkade innan jag somnade. Men sällan blev det mer än några få sidor åt gången. Det gör ofta ont att läsa Jonas Gardell och Juha-trilogin är nog bland de värre på skalan. Mitt exemplar av den här sista boken är välläst, de första tjugo sidorna ligger löst och måste hållas inne av omslagsfliken, men nu var det många år sedan jag läste den senast. Jag hade hunnit glömma.

 Det är sista kvällen med gänget, snart ska de splittras upp och börja i gymnasiet och det kräver en rejäl fest. De samlas vid Sävbyholmssjön med cigaretter och sprithäxor. För en gångs skull så är Jenny medbjuden. Att det är för att Sofi Bodén ska ha någon att gå genom skogen med är mindre viktigt för Jenny, hon ska få vara med.  Men under kvällen händer något som får henne att önska att hon stannat hemma. Femton år senare får Juha slutligen veta vad som hände, han som inte gick på den här sista festen. För att få hela sanningen reser han runt bland sina gamla klasskamrater och ställer frågor.

För oss som inte trivdes så bra i skolan (okej, grovt förskönande beskrivning) så är det mycket igenkänning, för trots att Juha och Jenny går på högstadiet tio år innan jag själv gjorde det så skulle det kunna vara min historia de berättar. Inte mycket förändrades på det årtiondet förutom ytliga saker: musiken, modet och möjligen ett par tonårsuttryck. Men stommen är exakt den samma, tonåringars ondska förändras sällan. Gardell väjer inte för det obehagliga, inte ens för de läskigaste av detaljerna i händelserna. Man får ingen chans att vrida bort huvudet och blunda för allt framstår med glasklar skärpa. Möjligtvis är boken för kort och lite för spretig men det känns som att det var en berättelse som han var tvungen att berätta. Jag tycker mycket om den. Jag gillar att man får lära känna den vuxne Juha, vem han blev. Samt att man i åtminstone ett fall får njuta av att det gick åt helvete för en av plågoandarna från skolan, för trots att den mannen fortfarande är en mobbare så gräver han sakta sin egen grav. 

Jag har vant mig vid att vara vuxen. För varje år som går så glömmer jag lite till om hur det var att vara så utsatt såsom Juha och Jenny är och enligt Jan Guillou så tar det trettiofem år att bli av med biverkningarna av mobbning. Så mycket tid som enbart går åt till att åter försöka hitta sin plats som människa. Med jämna mellanrum läser jag alltså om Juha-trilogin, främst för att det är en helt suverän bokserie om ett svenskt sjuttio- och åttiotal som inte längre finns men också för att påminna mig själv om de som fortfarande lever i det där helvetet. Varje sekund av varje dag finns det barn som mår sådär helvetiskt dåligt och inte tror att de kommer stå ut terminen ut, än mindre den kommande lektionen.

En av de saker som gör mest ont när jag läser Jenny är det där mantrat: Men det måste hon väl ändå förstå själv? Jenny ska vara medveten om varför hon inte får vara med och dessutom gilla läget, de övertygar henne om att hon inget är värd och får henne att hata sig själv när hon tror dem. Mobbarlogik när den haltar som mest, man skuldbelägger offret och får henne att hålla med om att det är hennes eget fel. Även om mitt hjärta brinner, totalt och förbehållslöst, för Jenny så kommer det ändå ögonblick när till och med jag vill be henne skärpa sig. Jag vill ryta åt och ruska henne tills hon blir arg och skriker tillbaka. Skärp dig nu då tjejen! Ge igen! Jag vill be henne att inte vara så jävla mesig! Och sedan skäms jag. Älskade Jenny med det tunna håret. Dumma Jenny som får mig att se mina egna svaga sidor. Men allt jag kan göra är att smälla igen boken och frustande vanka fram och tillbaka i lägenheten. Framför mina ögon flimrar alla dessa tidningsartiklar jag läst genom åren, de om tonåringar som inte orkat mer utan tagit sina liv, det uppenbara slöseriet. Jag minns John Hron som slogs ihjäl av en mobbare. Varnar dock vad gäller att googla hans namn för man får på första sidan upp väldigt otäcka obduktionsbilder som är svåra att värja sig från. Eller förresten, gör det, googla hans namn. Och se på bilderna. De är en varning om vad mobbning i värsta fall kan leda till. Många rycker på axlarna angående barn som befinner sig i sådana här konstellationer och tycker att de ska få lösa sina problem själva. Det tycker jag motbevisas ganska bra i Gardells böcker för här får vi läsa vad obehandlad mobbning leder till, nämligen våld.

Man lämnas ändå med lite hopp när man far ifrån Sävbyholm efter skolgången från helvetet. Juha går utan att vända sig om och Jenny hittar senare ett liv någon annanstans. Det går att överleva även det värsta.

-I love you. -No you don’t. But thanks for sayin’ it.

Stor fet spoilervarning!

Buffy the Vampire Slayer säsong 7

• Säsongen som pendlar mellan galen humor och den djupaste, svartaste skräck och sorg. Och det går fort i svängarna. Det känns ända ner i tårna att det är den sista säsongen, det är som att allt och alla stretar emot samtidigt som det oundvikligen rasar mot slutet. När man dessutom vet hur det slutar så blir det än mer plågsamt. Man tittar med andan i halsen, skrattar lite hysteriskt. 
• Andrew firar nya triumfer med sina videoinspelningar och ritande på whiteboard, älskar avsnittet när han spelar in en dokumentär som han döper till "Buffy, Slayer of the Vampyres" (Storyteller). 

•   Ett av de finaste ögonblicken någonsin i serien är när Cassie i avsnittet Help säger till Spike: She'll tell you. Someday she'll tell you. Och om man inte är helt med så kan man missa betydelsen men sen när ögonblicket verkligen kommer i det allra sista avsnittet så är det outhärdligt. För sen dör han. Vad är det för j*vla mening då!? 

• Principal Robin Wood. Här har jag inget rumsrent att säga men har du inget emot lite snusk så kan du markera den vita texten och läsa. 

Principal Wood, he can give me wood any time! Vilka ögon, vilket... allt.

• Jag har egentligen inte så jättemycket emot hela Spike-dödade-Woods-mamma-så-nu-måste-de-vara-dödsfiender-konceptet men lite tradigt blir det. Fast jag älskar scenerna som utspelar sig i sjuttiotalets New York, Spike är spikigare än någonsin där. 

• Caleb. En av de sexigaste killarna med mormonlugg jag någonsin stött på. (Och tro mig, jag kan allt om dessa luggar då jag under snedluggens åttiotal växte upp ett stenkast från Skandinaviens enda mormontempel och var kär i många killar av den tron.) Att han är ond spelar liksom ingen roll, jag till och med gillar att han är elak. Den bästa Big Bad Buffy någonsin haft. Och när han sedan dök upp som Captain Tightpants i Firefly var kärleken ett faktum.
• Tjejerna då? Säsong 7 fullkomligt kryllar av tjejer och ärligt talat blir det ganska ofta för mycket internatskola med alla intriger. Men Buffy och Willow är otroligt bra, till och med Dawn tonar ner de barnsligt jobbiga dragen och är till och från riktigt trovärdig. Och jag blir lika upprörd varje gång jag ser Buffy bli bortröstad av hela gruppen till förmån för Faith, vill klösa ögonen ur dem allihop. Sveket känns ända in i märgen på mig, hur många gånger jag än ser avsnittet.

Yeah, Buffy? What are we gonna do now?

Vi måste prata om Kevin

Vi måste prata om Kevin, en bok som klistrade sig fast i mig när jag läste den och har suttit där sedan dess, karaktärerna går liksom fortfarande bredvid mig. Den är djupt obehaglig och jag fick en ingivelse att läsa ”mellan fingrarna”, såsom man gör när man ser en otäck film. Jag skulle vilja läsa om innan jag ser filmen på bio men vet inte om jag hinner. Undrar hur de lägger fram historien, om det är gjort som i boken med tillbakablickar och brevskrivande. Ser fram emot att se filmen men fasar samtidigt för är den ens bara hälften så stark så kommer det bli jobbigt. Premiär nästa fredag.

Den här är min favorit, Miriam:

Förutom zombievarianten som redan finns som ett permanent inslag högt upp till höger i min blogg. Givetvis.

Detta är ett svar på det här inlägget hos Schitzo-Cookie's Bokblogg.

Vad har du för relation till Chick Lit?

Var helt slut när jag kom hem igår kväll, hela den här veckan ser ut att bli lång med många tidiga morgnar. Så jag läste inte det nya numret av VI Läser så jättenoga men en sak stack ut när jag bläddrade igenom, nämligen att Chick Lit är på väg ut. Att kvinnor verkar ha tröttnat på den eviga jakten på Den Rätte och att en idé om varför kan vara att mer äventyrliga kvinnoporträtt, som i exempelvis Twilight (WTF?), är att skylla på. Var jag helt trött i mössan eller stod det verkligen så? Har funderat på det sedan jag vaknade i morse men hade alldeles för bråttom för att hinna fotografera uppslaget med artikeln. Min enda erfarenhet av Chick Lit är lite Marian Keyes för tio år sedan; när jag blev dumpad kom mamma förbi med Vattenmelonen samt en flaska Baileys och lämpade av hos mig där jag låg på soffan och grät. Och den tjänade definitivt sitt syfte, ja både boken och flaskan. 

Min väg in i litteraturen har varit allt annat än rak. Jag har ofta snurrat ut i periferin och spenderade stora delar av min barndom med att läsa Kalle Anka, Starlet-noveller och mycket annat som inte ansågs som ”fint”. Min mamma tvekade aldrig när det gällde min läsning, för henne var det viktigt att jag läste, exakt vad var en helt annan fråga. Vet kompisar vars föräldrar ville att barnen skulle läsa klassiker och spenderade kvällarna med att traggla sig igenom Huckleberry Finn, Moby Dick och Unga Kvinnor fast de var i fel ålder och på helt fel nivå och därför tyckte det var dötrist. (Det var för övrigt samma föräldrar som förfasade sig över att mamma lät mig läsa Grottbjörnens folk på mellanstadiet.) De människorna är inte läsare idag. Så jag aktar mig noga för att krympa andras läsupplevelser, jag tror att Chick Lit har ett syfte, ofta viktigare än man kanske först tror. Är det lättare att förminska tjejers och kvinnors läsning? Se det som mindre värt? Vad har du för relation till Chick Lit och annan ”tjejläsning”?

Uppdatering: Så här står det i VI Läser angående de dalande försäljningssiffrorna för Chick Lit:
Delvis beror detta på en ny generation läsare. De som har vuxit upp med Harry Potter och Stephenie Meyers Twilightserie är inte lika intresserade av att läsa om jakten på Mr Right.  

Tistelblomman, av Amanda Hellberg

Maja Grå har flyttat från Oxford och tillsammans med fästmannen Jack ska hon bo i ett hus på det skotska höglandet. Huset kallas för Tistelblomman och invånarna i den närbelägna byn ger antydningar om hemsökelser och spöken. Då Maja själv har gåvor som gäller det övernaturliga kan hon snabbt konstatera att ryktena stämmer, det är något som inte står rätt till med det ensligt belägna huset. Mystiska händelser inträffar allt oftare och när Jack måste resa iväg några dagar eskalerar allt.

Jag läste den här boken på några timmar, det driv som fanns i Hellbergs tidigare böcker finns definitivt här. Man måste få veta hur det går och jag blir överraskad av upplösningen för den har jag inte lyckats lista ut för tidigt. Och jag älskar den här historiens twist, för den är oväntad. Hellberg har ett fantastiskt fint språk men jag blir inte lika berörd eller kommer personerna så nära såsom jag gjorde i Döden på en blek häst. Det är en bra bok, ofta en riktigt bra bok, men jag kan inte låta bli att sakna den råhet som fanns i Styggelsen. Kanske blir mina förväntningar fel ställda när jag hela tiden tänker mig någon liknande det som fanns i den första boken?

Det blir lite irriterande med alla dessa nästintill identiska möten med lokalinnevånare som meddelar att jo visst vet de något om traktens spökhus, de vet ganska mycket, men de tänker inte berätta ett skvatt för det unga par som just flyttat in där. Trots att tystnaden kan kosta sagda par livet. Jag undrar, skulle det vara så i verkligheten? Varför inte skrämma iväg dem med skräckhistorier och se till att de inte spenderar en enda natt i det hemsöka huset där alla verkar ha sett eller varit med om något. Men då skulle det givetvis inte bli någon spökhistoria...

Nu ÄR det äntligen lördag

Bok, DN's Boklördag, te och två pälsbollar. Kan det bli bättre?

För ut tänker jag inte gå om jag inte måste.

Är det lördag snart?

Felicia försvann, av Felicia Feldt

Det är riktigt plågsamt att försöka skriva om den här boken. För de flesta av reaktionerna finns kvar inom mig, på ett ställe där jag inte riktigt kan nå dem eller åtminstone inte sätta dem samman till förståeliga meningar. Därför är det svårt att få fram en regelrätt recension så detta kanske ska läsas mer som en samling tankar om en bok. Gissar att alla numera känner till historien så jag drar den inte igen.

Jag kan inte hålla på och spekulera i vad som verkligen hänt eller inte, för det är omöjligt för mig att veta. Men ändå kliar det i mig då jag vill börja leta bevis för att se vad som är sant eller inte. Det måste finnas sjukhusjournaler (eller brist på sådana) tänker jag; bekanta, vänner och före detta män som kan vittna till någons fördel. Men i slutet av varje sådan tankecykel så kommer jag ändå på att det inte spelar någon roll, inte för mig som läsare. Inte egentligen. Därför läser jag boken som sanning. Inte för att det sista ordet är det som stämmer mest utan för att jag helt enkelt inte kan ta mig igenom en bok med misstänksamma glasögon, just när jag läser så måste det få vara sanningen. För det är just en bok, inte ett rättegångsprotokoll eller en officiell utredning.

Felicia försvann är en bok om en släktförbannelse som hela tiden kräver nya, yngre offer. Vad som händer när ingen orkar eller förmår att bryta den, åtminstone inte helt. Jag känner till den där förlamningen, hur enkelt det är att bara låta saker vara av vana, leda och framförallt rädsla för att det där nya ska vara något ännu värre. Jag kan inte döma någon, jag får inte, men barnens utsatthet är det allra värsta, att det finns vuxna i deras närhet men att just de som ska skydda som gör allt det hemska. Det är så fruktansvärt äckligt när de vuxna kvinnorna och männen utnyttjar minderåriga barn eller bara ger dem inblickar i sådant som de inte ska se på många år. Jag blir rasande arg, ligger vaken på natten och läser fast jag borde sova. Alkoholistens förnekelser är väldigt bekanta. Jag vet att de kan göra och säga saker på måndagen och vara i full förnekelse tisdag morgon. Det där ständiga glaset i handen, ilskan, självömkandet och hur de modellerar världen efter hur de tror att den ser ut. Hur de vill att den ska se ut. Det enda sättet de står ut med att den ser ut. Brukar tänka på vad Katerina Janouch brukar säga, nämligen att alkoholisten ljuger till och med när han/hon säger hej. De ljuger tills de själva är säkra på att det de säger är sanningen. Så när Felicias mamma i slutet av boken säger att hon aldrig slagit sin dotter så är jag ganska säker på att hon tror på det själv.

Boken är skriven i korta stycken och ibland tappar jag bort mig i tiden även om plats och årtal är rubriken för varje ny del. Kanske hoppar det lite för tvärt? Eller så kanske det är meningen att det ska vara lösryckt och fragmentariskt, såsom minnet ofta är. Jag läste ut boken mindre än ett dygn efter att jag fått hem den, tror inte det finns något annat sätt än att sluka den och jag tyckte väldigt mycket om den. Inte trots att den var upprörande och otäck, utan just för att.