Ännu en film som jag
längtat länge efter att se. Boken förtrollade mig när jag läste den, fyllde mig
med så många känslor. Det handlar om Eva som lite motvilligt får sonen Kevin
tillsammans med sin man Franklin. Redan från början är hon osäker på sin mammaroll
och när Kevin fötts blir det än värre, han skriker oavbrutet och allteftersom
han blir äldre så sker olyckor, pojkstreck och rena våldsamheter. Tre dagar
innan sin sextonårsdag dödar Kevin elever och anställda på sin skola. Vad är Kevins
eget fel och kan ett barn födas och vara ond? Eller beror det på mamma Eva? Vi
får följa med i ett nu där Eva inte längre lever med Franklin, där hon i brev
till honom försöker få fram allt det hon tidigare inte kunde verbalisera. Alla
de förbjudna tankar hon tänkte om sin son, allt det som Franklin inte såg. Men
boken utspelar sig även i en dåtid, när familjen var ung och hur de alla
kämpade för att göra sina röster hörda.
Där boken var väldigt
pratig är filmen ofta mer dämpad, känslor och händelser utspelar sig utan
dialog eller till musik. Det är extremt effektivt. Viktiga saker pågår ofta i
en suddig periferi och det kan ta en stund innan man inser deras betydelse. Där
bokens ångest sakta byggdes på för att mot slutet nå ett dånande crescendo är
filmens ångest närvarande nästan från den första filmrutan. Det är läskigare än
de värsta skräckfilmerna. Pojkarna som spelar Kevin är otroliga! Och Tilda
Swinton är som vanligt lysande. Jag rekommenderar den här filmen å det
varmaste.
