Theo är tretton år när hans mamma dör i ett terrorattentat mot ett konstmuseum i New York. De befinner sig där tillsammans men då mamman dör ganska omedelbart så kliver Theo ut på gatan utan större fysiska skador. Med sig har han en världskänd och ovärderlig tavla: Steglitsan av Carel Fabritius. Det är en tavla som inte går att sälja, som inte går att visa för någon, så under många år har han den gömd i ett örngott fasttejpad under sängen. Theo är besatt av tavlan, packar ständigt upp den för att titta på den men vet inte riktigt hur han ska lösa allt och så småningom leder allt till en konfrontation med en undre värld som inte drar sig för att använda drastiska metoder.
Detta är ett myller av detaljer. Nästan åttahundra sidor av det, men det är lustigt, för det som i vanliga fall gör mig knasig blir i det här fallet det som gör mig lycklig. Jag älskar att tryggt falla in i alla de pyttedetaljer om Theos liv på Manhattan som Steglitsan innebär. Glatt plöjer jag igenom beskrivningar av föremål som bebor lägenheter, de klädesplagg som människorna bär. Tartt gör det så snyggt, så omärkligt, det blir aldrig enbart en uppräkning utan sakerna kommer till liv på samma sätt som individerna gör. Och vilka individer sedan! Jag tycker inte om Theo under hela resans gång, han blir ju längre det lider allt svårare att ha någon sympati för, men jag tröttnar aldrig på att läsa om honom. Sedan är jag vansinnigt intresserad av överklassfamiljen Barbour där Theo hamnar precis efter bombdådet, samt älskar Hobie och kan inte låta bli att gilla Boris. Det är episkt, vackert och storslaget. Möjligtvis blir jag lite lätt illamående av de stora sjoken av boken som upptas av ett ständigt drickande och knarkande, jag blev nästan bakis bara av att läsa om det. Och bokens sista hundrafemtio sidor var den del som tilltalade mig minst med sin springa-jaga-gömma-gangster-grej. Fast det var två små negativa saker, i övrigt älskade jag den här boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar