Patricia lever tillsammans med man och två barn i en stilla förort till Charleston, South Carolina. Hennes liv går ut på att hålla huset snyggt och städat, se till att barnen fortsätter vara välartade och kommer till skola och övernattningar i tid, samt att vara markservice åt maken som ofta åker på jobbresor till andra städer. För att få tiden att gå har Patricia och hennes vänner startat en bokklubb där de läser snaskiga true crime-berättelser och dricker vin medan de diskuterar de blodiga detaljerna. Men så flyttar en ensam man in i förorten. James Harris tar över en gammal släktings hus och till en början välkomnas han av alla men en dag börjar Patricia ändå undra om allt verkligen står rätt till med den artige grannen. Patricias svärmor, som visserligen är dement, börjar prata om att hon känner James Harris, att hon träffade honom som barn och att han ser exakt likadan ut. Att han inte har åldrats en dag. Och när barnen i en närliggande och mycket fattigare förort börjar försvinna och dö - då har Patricia inget annat val än att börja gräva i de mystiska händelserna. Tillsammans med väninnorna i bokklubben börjar hon undersöka mannen som sakta men obönhörligt nästlar sig in på alla nivåer i det sömniga lilla samhället.
Jag har varit så arg på den här boken och jag har burit den med mig till och från jobbet, trots att jag egentligen hade tillräckligt att släpa på varje dag. Men jag har på riktigt läst varje ledig stund och fullkomligt slukat allt. Precis som Grady Hendrix tidigare böcker så är den oemotståndlig. Han skriver skräck på ett sätt som kryper under huden på en. I den här får man inte ens se monstret och vad han går för förrän i slutet av boken, även om det kommer riktigt äckliga scener redan i början. Men det James Harris gör går utanför vanlig skräck och förmodligen bär jag med mig mycket av det Michelle McNamara berättade i I'll be Gone in the Dark och den TV-serie som just nu går på HBO, men jag blev äcklad, upprörd och förbannad utan att riktigt kunna hantera det. Det här är läskigt på riktigt. Och jag älskar att författaren i förordet berättar att han vill uppmärksamma allt föräldrar gör för sina barn för att de ska slippa smärta, allt de fångar upp utan att barnen ens märker. The Southern Book Club's Guide to Slaying Vampires rekommenderas på alla sätt jag kan tänka mig.
