Plågsamt vackert om den första kärleken. Den där sköra, trevande men ändå benstarka förälskelsen som kan flytta berg men trots allt inte övervinna den fördomsfulla omgivningens tankar och idéer. För Jeremiah är svart och Ellie är vit. De är femton år och blir blixtförälskade när de träffas första dagen på privatskolan i New York och världen slutar aldrig berätta för dem att de sticker ut. Främmande människor stannar Ellie och frågar om hon är okej när hon promenerar med Jeremiah i parken, de blir utstirrade på tunnelbanan och inte ens deras egna familjer förstår fullt ut att de faktiskt måste vara tillsammans. Jacqueline Woodson har återigen skrivit en fullträff. Jag har sagt det förut men det tåls att upprepas: ingen skriver ungdomsböcker som hon. Allt är på pricken, utan övertydligheter och med en stor dos kärlek. Hon älskar sina karaktärer lika mycket som de älskar varandra. Och hon lyckas berätta om rasism utan att skriva någon på näsan. Det är poetiskt, vackert och i slutändan outhärdligt. Woodson väjer aldrig från det svåra, hon låter det istället göra ont. Ibland till den punkt att man knappt står ut men det är okej - för man kommer komma ut på andra sidan även om det kanske inte är som samma person - och nästan alltid med tårarna långsamt rinnande nedför kinderna.
