Förintelsens minnesdag 2020: Det var jag som skulle dö

Jag hade hoppats att jag skulle ha hunnit läsa klart den här boken innan idag, men jag har enbart hunnit halvvägs. Inte för att den på något sätt inte är bra utan för att tiden har saknats. Min vana trogen läser jag åtminstone en bok om nazisternas krigsbrott till Förintelsens minnesdag och i år blev det Natalie Verständig Axelius Det var jag som skulle dö. Det handlar om Samuel som efter flera olika koncentrationsläger kommer till Sverige när kriget är över, han etablerar sig som importör av glasögonbågar, gifter sig och får barn. Men ändå kan han inte glömma det han var med om i Tyskland och Polen. En riktig recension kommer snart.

Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet - Sara Stridsberg

Jag har inte läst så mycket dramatik tidigare men min skrivarkurs förde nyligen in mig på den vägen. 

Att jag valde den här boken (som faktiskt innehåller tre av Stridsbergs pjäser) var för att det var den enda boken med dramatik på Nacka stadsbibliotek som inte kändes uråldrig. I övrigt så fanns där extremt slitna exemplar av Shakespeare och Strindberg som jag knappt ville ta i, än mindre läsa. Det är inte mindre än fjorton karaktärer med i den här pjäsen. Det är ärligt talat lite för många för att jag skulle kunna hålla isär dem för en rättvis läsning. I början satt jag hela tiden och bläddrade till slutet där det finns en beskrivning av alla personerna, vilka de är och vilken koppling de har till varandra (om någon) — men det var först när jag släppte på det som läsningen tog fart på riktigt. För det kändes inte jätteviktigt att veta exakt vem som sade vad. Som så ofta med Sara Stridsberg så är det själva orden som är betydelsefulla, deras klang. Precis som i hennes böcker så är det ofta rått, naket och hjärtskärande. Hon styr inte undan från det som är obehagligt. Allt utspelar sig när Beckomberga håller på att stänga, när alla sjuka skulle slussas ut i samhället, mentalsjukhusen stängdes. En av karaktärerna är den sista patienten som skrivs ut. Men somliga av de anhöriga som kommer dit för besök, har ingen kvar att besöka. De liksom talar med personer som gått bort för länge sedan, de talar med spöken. Kommer dit för att minnas. Då och då stöter man på scenanvisningar som: ”En bit bort sitter hans mamma, Anna. Hon har en tung hårknut i nacken och en enkel kappa och lågskor. Hon är yngre än sin son.” Alla röker, super och knarkar. Stridsberg är en av de bästa på att gestalta missbrukarna, de psykiskt sjuka, mördarna. De som finns allra längst ner i samhället. Hon får språket att brinna till med några få ord, det ser så enkelt ut! Om man läst hennes romaner så känner man igen typerna av text, formuleringarna. Hon har en förmåga att beskriva olyckliga, sjuka, missbrukande och ibland våldsamma människor på ett sätt som gör att man förstår dem. Man måste inte alltid tycka om dem, men man förstår dem.

Tillbaka från jullov: The Witcher, Klubben och Harry Potter

Det var välbehövligt med en blogg-paus med allt som behövdes skrivas för Skrivarlinjen, den sabla julen och så bonussonen som bröt armen en vecka innan julafton. Ärligt talat har jag inte läst ens hälften så mycket som jag tänkte att jag skulle, men lite har hunnits med ändå. Jag gav mig själv Klubben av Matilda Gustavsson i julklapp, sedan har jag (som vanligt) läst om en massa Harry Potter samt gett mig på förlagan till The Witcher - som i bokform heter Sword of Destiny och är skriven av Andrzej Sapkowski. Måste erkänna att huvudpersonen Geralt är både roligare och sexigare i bokform, än han är i Henry Cavills gestalt i tv-serien.

Men nu börjar skolan och vardagen igen, så nu hoppas jag kunna klämma in några recensioner.