Som ett inlägg i Kulturkollos veckotema om sånt som är brottsligt och sant, har Helena på Fiktiviteter gjort ett återbesök i West Mempis och sett om den sista av de tre dokumentärfilmerna om The West Memphis Three, alltså Damien Echolls, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr. Filmerna fick samlingsnamnet Paradise Lost. Genast skrev jag en kommentar där jag sade att jag inte skulle kunna se om filmerna, åtminstone inte utan att gå sönder. Fast en timme senare satt jag ändå där på lunchen och slog på den sista filmen, Paradise Lost 3 - Purgatory, på YouTube. Bara introt med Metallicas Welcome Home (Sanatarium) försatte mig genast i den grymma sinnesstämning som filmerna alltid gjort och som jag gjort mitt bästa för att förtränga. Men strax därefter kommer det värsta: bilder på döda barn. Döda, nakna barn. Det går inte att värja sig och det finns inga ord för att beskriva fasan. Föräldrarna som bryter ihop när de får veta att deras söner är borta. Slutligen häxjakten på tre oskyldiga tonåringar som tyvärr tar över den här händelsen som borde handla om barnen som miste sina liv. Jag blir lika frustrerad varje gång. De slarvade bort möjligheten att tillfångata den riktiga mördaren, för att istället fängsla tre syndabockar. Oförlåtligt. Vi får se om jag orkar se om hela filmen, för jag är ärligt talat trött på att bli upprörd över det här fallet om och om igen. Så många liv som gick förlorade, på olika sätt.
Här hittar du Helenas nya inlägg hos Fiktiviteter.
Här hittar du Helenas sammanfattade texter om WM3.
Här hittar du mina sammanfattade texter om WM3.
Det är så frustrerande, så ilskeframkallande, och jag känner definitivt igen den där trötthetskänslan.
SvaraRaderaTidigare kunde jag fortfarande känna ilska och en vilja till kamp, när de tre oskyldiga fortfarande satt i fängelse, men nu är jag i stort sett bara ledsen och trött. Det finns liksom inget kvar, fallet kommer a l d r i g få en officiell lösning.
Radera