Feberdröm - George R.R. Martin

George R.R. Martin skrev den här boken redan 1982 men det är först nu som den översatts till svenska, något man får tacka Game of Thrones för. Vilken bok sedan! Vi får följa rederiägare och kapten Abner Marsh genom svårigheter och triumfer men om vi ska vara ärliga så är det mestadels det förstnämnda. Efter att han förlorat i stort sett hela sin flotta och är beredd att lägga ner verksamheten dyker den mystiske Joshua York upp och vill bidra med pengar för att bygga den snabbaste och finaste hjulångaren som Mississippifloden någonsin sett. Båten får namnet Feberdröm. Men det är något underligt med Joshua York, han vistas i sin hytt under dagtid och har onaturligt bra syn om nätterna när han står tillsammans med Kapten Marsh i styrhytten. När saker väl börjar gå snett så gör de det med besked, hjulångaren Feberdröm lämnar ett blodigt spår efter sig allteftersom hon glider längs med floden.

Feberdröm är inget annat än en modern vampyrroman, faktiskt en av de bästa jag läst. Miljöerna är ofta så hemska och mörka att det gör ont i hjärtat att läsa men det är väldigt vackert beskrivet. Vi befinner oss i de amerikanska sydstaterna strax före inbördeskriget, slaveriets kvarn maler sakta men säkert och många människor är oerhört fattiga. Sjukdomar sprider sig som löpeld och mitt i allt det här kaoset rör sig ljusskygga individer som inte har gott i sinnet. Jag lyssnade på boken genom Storytel och det var som att få en saga berättad för sig. En mörk saga där man har svårt att se hur det ska sluta väl men trots det var det sexton timmar av ren njutning.

Kulturkollos veckoutmaning: något att längta till!

Vi pratar om längtan efter sådant som ska komma och åh vad jag längtar efter så många saker. Jag längtar efter att jag och min familj ska må bättre efter förlusten av bonusbarnens mamma för en månad sedan, jag längtar efter att få sova en hel natt och inte behöva oroa mig för katten som visar tecken på att hon inte mår helt bra. Jag längtar efter att december ska komma och gå, för då kommer min sambo arbeta tolv timmar om dagen, inklusive helger, och jag kommer stå upp till axlarna i matlagning, tvätt och städning. Jag är inte alls förtjust i julen så den kan i ärlighetens namn fara och flyga. Jag längtar mig galen efter obruten lästid, att få krypa ner i sängen och plöja en serie (vilken som helst!) på Netflix och bara flytta på mig när mer kaffe måste hämtas. Men december är inte helt värdelöst, för då kommer ju nya Star Wars The Last Jedi! Vi är så till oss över detta att vi har filmaffischen upptejpad på insidan av toalettdörren. Det är mycket nu, det ska jag inte sticka under stol med, och då har jag inte ens orkat ta upp mitt jobb som sakta men säkert suger musten ur mig. Men december måste ta slut något gång, det med. 

TV-serielördag: Stranger Things 2

Den kom tillbaka. Nej, vänta: DEN KOM TILLBAKA! Stranger Things återvände för en säsong 2 och mitt hjärta fullkomligt svämmar över av känslor. Jag är så oerhört förälskad i sheriff Jim Hopper, vrålar tillsammans med Joyce Byers (Winona Ryder är kick ass!) allteftersom hon försöker förstå sig på sonen Will och jag älskar alla de otaliga barn- och ungdomsrollerna som om de vore riktiga människor i min närhet. Som jag skrev om säsong 1 så är det så 80-taligt som det kan bli, det är lite som att ha tagit en tur med en tidsmaskin. Men detta är inte en upprepning av det vi såg förra sommaren, både karaktärerna och berättelsen har vuxit även om det är samma monster vi bekämpar. Jag skriver "vi" för det känns verkligen som att man är där, tillsammans med Eleven, Mike, Lucas, Dustin, Max och Steve. Om du inte sett säsong 1: gör det omedelbums. Fortsätt sedan med säsong 2. Upprepa vid behov. Jag vill inte skriva för mycket om själva berättelsen då jag är rädd för att spoila men ja, det är mycket science fiction fast handlar i slutändan ändå mest om vänskap och kärlek men utan att bli pinsamt eller sliskigt, bara hjärteknipande och stundtals gastkramande.

Flickan med gåvorna - M.R. Carey

Melanie är en väldigt speciell flicka. Dr Caldwell kallar henne för »vårt lilla geni«.

Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till dagens första lektion. När de hämtar henne håller sergeant Park pistolen riktad mot henne medan två andra hjälps åt att spänna fast henne i rullstolen. Hon tänker att de nog inte tycker om henne. När hon skojar och säger att hon faktiskt inte bits, är det ingen som skrattar.

Texten ovan är direkt hämtad från Ordfront Förlags hemsida och är en kortfattad men underbar teaser för Flickan med gåvorna. Zombieutbrottet är tjugo år gammalt när vi kommer in i historien, mänskligheten finns kvar men i förskansade städer tungt bevakade av militär. All tillgänglig teknologi är dock lika gammal som utbrottet. Kvar utanför murarna finns även vildarna, ej smittade som varken kan eller vill leva med resten av människorna. Melanies värld på militärförläggningen är väldigt liten men den är på god väg att bli mycket större och hennes älskade lärare, miss Justineau, kommer vara en stor del av det. För somliga människor rustar för strid. Den här boken är oerhört hyllad, den är översållad med entusiastiska blurbs, och den är verkligen både nyskapande och spännande. Ibland faktiskt så pass spännande att man bara måste ligga kvar med lampan tänd och plöja vidare trots att klockan passerat midnatt. För hur ska det gå för människorna som ganska snabbt befinner sig på flykt genom ett "folktomt" men ändå livsfarligt England? Det är en zombieroman med ett nytt perspektiv, ett annorlunda sätt att gestalta undergången och att blanda in barn är både hisnande och briljant. Ibland vet man inte riktigt vem eller vilka man ska heja på och sedan byter man plötsligt sida. Nu ska jag genast ge mig på den prequel som nyligen har kommit ut: Pojken på bron.

Kulturkollos veckoutmaning: bästa och sämsta filmatiseringarna

Kulturkollo ber om böcker som gjorts till film och tv vilket är en fullkomlig guldgruva av material! Vi börjar med två bra och avslutar med en usel.

TV-serien som gjordes med Margaret Atwoods bok The Handmaid's Tale som förlaga måste absolut tas upp här. Läs gärna min recension av både bok och serie här. Det är det absolut läskigaste jag har sett och läst på mycket länge, mer obehagligt än alla spöken, zombier och monster, för det handlar om indragna rättigheter för kvinnor. Det som händer huvudpersonen gör mig iskall av skräck. När boken kom för trettio år sedan var det nog inte många som trodde att världen skulle kunna svänga tillbaka till ett sådant totalitärt synsätt så snabbt, men nu känns det tyvärr inte så långt borta längre. Så: vansinnigt bra och samtidigt djupt obehagligt. 

Vi fortsätter med bra filmatiseringar och mer Margaret Atwood. För man har även gjort TV-serie av boken Alias Grace. Det bygger på en verklig historia om pigan Grace Marks som dömdes för dubbelmord i mitten av artonhundratalet. Men hur skyldig var hon? En psykolog börjar besöka Grace i fängelset för att se om han kan göra något åt hennes förmodade minnesförlust. Det är givetvis en gastkramande historia om två människor som blev dödade men mer än något annat så är det ett feministiskt manifest. Som det mesta som kommer från Atwoods penna. Oerhört detaljerat får man fruktansvärda beskrivningar av hur verkligheten för unga fattiga kvinnor kunde te sig, hur oskyddade de var. En oönskad graviditet var ofta en dödsdom. Återigen: otroligt läskigt och fantastiskt bra.

Sedan något dåligt då. Jag gillade boken men filmatiseringen av Christopher Paolinis Eragon är fruktansvärt dålig. En väldigt omfattande berättelse har klämts in på två futtiga timmar och det som gick förlorat i bakgrundshistoria löste man genom att i början av filmen låta en allvetande röst snabbt berätta "ikapp". Många av scenerna känns sedan som raka plagiat av sådant man sett förut och de fantastiska skådespelarna Jeremy Irons och John Malkovich är inte i närheten av vad de kan vara. Det enda som är riktigt bra är den animerade draken Saphira, vilket inte räcker för en hel filmupplevelse. Tummen ner.

Mitt i alla böcker

Mitt gamla problem med att jag har svårt att avsluta böcker har återkommit. Jag köper och beställer nytt precis hela tiden, påbörjar och gillar! Men sedan faller både lusten och orken bort när jag kommit till ungefär hälften av texten. Just nu är jag mitt i följande böcker:

Men så är det begravningsvecka också, så jag tillåter oförmågan att avsluta böcker. Det får bli nya tag någon annan gång, just nu är det för mycket med allt som inte har med läsning att göra. 

Jag surfar in på SF-bokhandelns hemsida...

...och hittar alldeles för många saker jag vill ha.

• Otroliga illustrerade Fantastic Beasts and Where to Find Them!

• Tahereh Mafi, som skrev Rör mig inte! har kommit ut med en ny bok, Whichwood, och framsidan är så fantastisk att jag inte riktigt förstår hur jag ska kunna vara utan den!

• En extra skrivbok kan väl inte skada? Härligt Slytherinsk och giftgrön.

Minnet av vatten - Emmi Itäranta

Sjuttonåriga Noria Kaitio lever tillsammans med sina föräldrar i Skandinaviska Unionen på en plats som heter Nya Quian. Hela Europa är ockuperat av Kina.  Hon går som lärling hos sin far för att bli temästare, en titel som har ärvts ner genom otaliga generationer. Hon bor i en fjällvärld men inte såsom vi idag känner till den; den globala uppvärmningen har smält polarisarna och totalt gjort om världskartan. Dessutom är det en skriande brist på färskvatten. Alla lever under hårda ransoneringar och människor blir sjuka och dör för att de inte får tillräckligt. Noria har dock turen att ha fötts in i en familj med en egen hemlig vattenkälla, något som till varje pris måste döljas från militären som ständigt är på jakt efter vattenförbrytare. De som döms för brott mot vattenlagarna avrättas. Både Noria och hennes bästa vän Sanja brottas med att hålla vänskapen vid liv samtidigt som båda deras verkligheter växer sig väldigt mer komplicerade då de blir äldre och förväntas ta mer ansvar för sina familjer, dessutom sniffar militären runt i byn i jakt på brottsliga aktiviteter. 

Det är en otäck värld som målas upp i Minnet av vatten. Författaren Emmi Itäranta är fantastiskt skicklig på att beskriva drömska miljöer, solsvedda fjällsidor och underjordiska vattenkällor. Men även vad gäller att gestaltningen av människorna som bor i den här totalitära miljön med ett ständigt hot om törst och våld över sina huvuden. Språket är poetiskt och vackert. Boken får mig verkligen att tänka på vatten, vad som skulle ske om det vi i väst nu tar för givet bara skulle ta slut, vilka ritualer som skulle försvinna och tillkomma. Där vi lever nu i början på tvåtusentalet kallas i boken för Skymningens århundrade, tiden när allt på riktigt gick åt skogen, och det är spännande men ändå mest skrämmande att läsa om vad våra handlingar idag kan skapa för elände för kommande generationer. Minnet av vatten är helt klart en av de bästa dystopierna jag har läst på länge. 

PS: Läs helst inte baksidetexten som spoilar en händelse som jag trodde skulle komma i början av boken men som faktiskt kom först i mitten. Det är inget som förstör historien som helhet men de borde ha låtit det vara osagt.