Kulturkollos veckoutmaning: Din litterära favoritmiljö

Vi pratar om karga platser, avlägsna platser och mörka miljöer. Då känns En helvetes vinter av Daniel Woodrell väldigt passande. Både boken och filmen, den senare med Jennifer Lawrence, är mörka och karga på alla möjliga sätt. Jag skrev så här om boken i min recension 2011.

En helvetes vinter är en bok om hederskultur, om kontrasten mellan de regler som sällan eller aldrig sägs högt och så det som man bankar in i folk med våld. Sextonåriga Ree har ansvar för sin psykiskt sjuka mamma, två yngre bröder samt huset i Ozarkbergen, USA. Pappa Jessup tillverkar metamfetamin och försvinner långa perioder från familjen. Ree är, liksom stora delar av det samhälle hon lever i, en Dolly. Man har benkoll på varandra. Man ställer upp för familjen och man tjallar inte. De är rester av ett resandefolk som lever på att framställa och sälja knark samt på jakt, ibland blir det ekorre, andra gånger hjort. Människorna är trasiga, smutsiga och hungriga. Pappa Jessup har inte varit hemma på länge när polisen kommer förbi för att förklara att om han inte infinner sig i rätten mycket snart så kommer delstaten ta familjens hus som Jessup satt upp som borgen innan han sjappade. Ree måste hitta honom, levande eller död. Men släkten erbjuder ingen hjälp, till största delen ensam reser Ree runt och letar. Hon hindras av det man inte får fråga och det man absolut inte får göra men ansvaret för familjen blir i slutändan större och viktigare än allt annat. Sakta börjar hon tänja på gränserna och områdets alla urgamla strukturer synliggörs, blir både lättare och svårare att förstå. Det är en becksvart bok. Men inte utan hopp, absolut inte utan kärlek. Ree’s omtanke och känsla för den sjuka mamman och de aningslösa bröderna överstiger allt annat. Det är för dem hon gör det, även om det försätter henne själv i fara. En ljusglimt är också den bästa kompisen som bor i en husvagn på svärföräldrarnas tomt med ett spädbarn och en äkta man som egentligen inte ville ha henne. Tillsammans drar de två unga kvinnorna varandra uppåt, tröstar och hjälper.

Kulturkollos veckoutmaning: Hälsa och välmående

Vi pratar välmående och energitjuvar. När mår jag som allra bäst? Jag kan inte göra detta utan att nämna Harry Potter, som är mitt liv och min kärlek. Jag upplever just nu en återförälskelse och ser om filmerna samtidigt som jag läser pappersböckerna och lyssnar på Stephen Fry när han läser upp dem på engelska på Storytel. Att få befinna mig i Harry Potter-verse är att få vara rent lycklig en liten stund, hur fånigt det än kan verka för de oinsatta och ointresserade. Förmodligen är detta en inte helt oväntad reaktion på lite oro i mitt privatliv; jag försöker fly. Men det fungerar! Fantasy och Science Fiction har varit min räddning ända sedan jag läste Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och det fungerar än. 

Och just det. När andan faller på och vädret stämmer så åker jag gärna skridskor på Bagarsjön. Det kan vara den största frihetskänslan som finns efter att flyga.

Kulturkollos veckoutmaning: Kärlek och hatkärlek

- Varför kan man inte få äga en annan människa? sa jag till mamma. Det är väl inget fel på det? Varför kan man inte få stoppa in den andra i en liten ask eller nysta in den i en tvångströja eller låsa in den i ett skåpfack i skolan och bara ta ut den ibland och titta på den?

När jag var i de tidiga tonåren kunde jag inte sluta läsa Om livet är dig kärt av Gunnel Linde. Jag läste om och om igen och mitt exemplar av boken blev mer och mer slitet. Fortfarande blir jag alldeles varm av huvudpersonen Svan och hennes himlastormande kärlek till Pelle Marosi, den nya killen i klassen som förstår att hon också vill ha ett träsvärd trots att hon är tjej; på sjuttiotalet korsades inte könsgränserna så ofta. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör den här berättelsen så stor, men Linde lyckas beskriva den första kärleken så att man känner den, inte bara ser den. Jag blir också kär i Pelle Marosi, varje gång, och även om huvudpersonerna är tolv år så är känslorna desamma som när man blivit vuxen. Alla karaktärerna är så levande och närvarande, från Svan själv till alla runtomkring. Just de stora karaktärsbeskrivningarna var något Gunnel Linde var suverän på, man läser inte bara om någon påhittad människa, man bär henne med sig i bröstet, inne i hjärtat. Jag var så ofattbart drabbad av den här boken att jag i sextonårsåldern skrev ett brev till författaren och berättade hur mycket den betydde för mig och hon svarade! Det brevet bor fortfarande i boken, som står där sönderläst och älskad i min bokhylla.

Frågor jag fått om förintelsen, av Hédi Fried

Ju längre vi i tid kommer ifrån en händelse, desto mer angeläget är det att vi påminns om den. Min generation hade ofta släktingar som var gamla nog att minnas andra världskriget och dess fasor, de som växer upp nu har sällan en egen koppling till förintelsen. Så det är först nu vi kommer märka om vi lärt av historien eller om vi är dömda att genomleva det igen och det är därför människor som Hédi Fried så viktig. Hon är en av de sista som finns kvar, en av de sista som fortfarande berättar om det hon var med om. Jag gillar att boken är byggd på de frågor som hon ofta får under föreläsningarna som hon ger. De hemskaste svaren kommer gärna ur de enklaste frågorna; Var man hungrig hela tiden? Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz? Eller det där som jag, och förmodligen många andra kvinnor undrat genom årens lopp undrat, men som få pratat om: Vad gjorde ni när ni hade mens? Hédi berättar rakt och utan omsvep om det ofattbara, hur det är att vid ankomsten till ett utrotningsläger bli utvald för arbete och först många månader senare förstå att ens föräldrar dog första dagen i lägret. Hon beskriver med glasklar skärpa hur förändringarna smög sig på innan kriget, hur lätt man vande sig vid indragna rättigheter och trodde att det bara var tillfälligt. Det skulle nog bli bättre igen. Vi måste komma ihåg de här berättelserna, minnas att det varit så här flera gånger tidigare i historien! Samt göra motstånd. Den här till formatet lilla, men i betydelse och mening stora boken, är viktig i det arbetet. Köp den, läs den med dina barn och ge bort den i present. Den är det mest angelägna på länge.

The Princess Diarist, av Carrie Fisher

När jag lyssnade på Carrie Fishers inläsning av The Princess Diarist på vägen till och från jobbet under en veckas tid så hände det ofta att jag googlade på bilder av just henne och Harrison Ford under inspelningen av Star Wars. Av någon anledning hade jag fått för mig att deras kärleksaffär enbart skulle bli nämnd lite så där i förbifarten, för det var så det togs upp i pressen precis när boken kom ut (förmodligen utav respekt för de inblandade, läs: den store manlige skådespelaren Harrison Ford) men jag blev lite lycklig när jag hittade nedan bild, för hennes blick säger så mycket. 

Jag skulle ha velat ha fler berättelser om själva tillkomsten av Star Wars, hur det gick till när de filmade, anekdoter om alla skådespelare, rekvisitan och annat. Men knappt en enda scen finns beskriven. Istället handlar det mycket om den store regissörens födelsedagsfest (med en sorglig beskrivning av hur vuxna män hetsar den väldigt unga Carrie att dricka sig redlös), Den Stora Kärlekshistorien och långa monologer som beskriver hur hennes fans ofta närmar sig henne (hysteriskt roligt). Men ändå kan jag inte annat än älska, även om det inte var det jag väntade mig, för jag älskar hela kvinnan; hennes raspiga röst och attityd. Hon hade det inte alltid så lätt, med psykisk ohälsa och missbruk. Men ingenting kunde i längden ta bort den där glimten i ögat eller hindra henne från att helt enkelt vara den hon var. Hon tillät inget annat.

Kulturkollos veckoutmaning: Arbete, liv, arbetsliv

På reklambyrån försöker de anställda överleva de ständigt pågående nedskärningarna med alla medel tillgängliga. Man snor kontorsmaterial, leker på arbetstid, jävlas med kollegorna, "lånar" varandras antidepressiva medicin, stöttar och hånar varandra samt spenderar alldeles för mycket tid på den lokala krogen efter arbetstid. Vi känner igen stereotyperna: arbetsnarkomanen, vapenfantasten, upptågsmakaren, han som fortsätter att dyka upp även fast han fått sparken för länge sedan. Och även om vi kanske inte riktigt kan relatera genom vår arbetsplatser här i Sverige så kan vi ändå göra det genom de personlighetstyper vi lärt känna genom amerikansk företagskultur på teve och i film. 

Vad vi hatade våra kaffemuggar! Våra musmattor, våra bordsklockor, våra almanackor och innehållet i våra skrivbordslådor! Till och med fotona av våra nära och kära som satt fasttejpade på våra datorskärmar i uppmuntrande syfte förvandlades så småningom till jolmiga påminnelser om all den tid vi avtjänat. 

Bokens vi-perspektiv ger en känsla av solidaritet, som om man vore där på plats och en del i kollektivet. Ni vet den där mer eller mindre påtvingade samhörigheten som alltid påtalas och hyllas på arbetsplatser, kanske speciellt där teamkänslan mest är ett tomt begrepp. Det är hysteriskt roligt men allt mals sakta ner mot en oundviklig katastrof och skrattet fastnar allt som oftast i halsen. Om man någon gång arbetat på ett företag som varslat, eller till och med bara där rykten om uppsägningar har börjat gå, så känner man igen sig. Det är absurt men förståeligt hur galet människor som känner sig hotade, beter sig. Så fick vi se slutet av Joshua Ferris känns som ett viktigt, om än något överdrivet, tidsdokument. 

Färgsorterad bokhylla

Jag har funderat på det här länge fast inte haft tiden eller orken att fixa till det. Men igår bara gjorde jag det ändå. Tog söndagseftermiddagen till att först riva ut alla mina böcker, sortera ut de som skulle slängas (jo, slängas, jag är ledsen om du där av uppfattningen att "böcker slänger man aldrig") för att sedan sortera dem efter färg. För tio år sedan skulle jag aldrig någonsin kunnat slänga en bok och definitivt inte kunnat ha dem sorterade efter färgen på ryggen. Men saker ändras. Jag har ändrats väldigt mycket på sistone och genast när jag var klar så insåg jag med lättnad att det här är det bästa sätter för mig att förvara mina böcker. Hur mycket jag än älskar bokstavsordning så är det inte något jag kan upprätthålla under längre perioder. Och det var en enorm lättnad att bli av med alla de där böckerna som jag avskydde eller vet att jag aldrig kommer komma för mig att läsa eller läsa om. Nu måste jag bli mer restriktiv vad gäller nyinköp och recensionsexemplar.