Jag har varit på Hogwarts!

En dröm gick i uppfyllelse under semestern i år, för jag tog pojkvännen samt bonusbarnen och åkte till  Harry Potter Studios i Watford, England. Det var där de spelade in stora delar av filmerna och många av rummen, dekoren och detaljerna finns kvar. Exempelvis finns hela stora hallen där, med riktigt stengolv och allt. Tioåringarna jag hade med mig tyckte att det såg litet ut, i jämförelse med filmerna, och det får jag nog hålla med om, men jag kunde ändå inte sluta le. Det finns faktiskt inte ett enda foto på mig från den dagen när jag inte ler fånigt.

Många av sakerna är liksom staplade på varandra, Dumbledores kontor ligger precis bredvid Gryffindors sovsal. Det är lätt att bara springa från den ena scenen till den andra utan att känna efter, utan att tänka på vad man verkligen ser. Man fastnar i en loop av "Åh, kolla där!" Men en av de platser som var mest fantastisk att se var Diagon Alley, där var det väldigt lätt att frammana en känsla av "på riktigt" eftersom gatan faktiskt finns där med alla butiker längs med sidorna.

Jag har inte så många negativa saker att säga om den här upplevelsen, annat än att det var väldigt dyrt och man hade något för lite tid på sig när man hade bokat paketresa med buss från London. Fast det gjorde inte så jättemycket att jag inte hade en timme på mig i shoppen för då hade den här utflykten kostat flera tusen kronor till... Är du liksom jag totalt förlorad i den här världen så är detta ett måste om du åker till London!

 

 (Min pojkväns ögon utstrålar inte riktigt lika mycket lycka såsom mina gör.)

A Mother's Reckoning; Living in the Aftermath of Tragedy, av Sue Klebold

Columbine har alltid fascinerat i sin totala grymhet, det är värre än den värsta skräckfilmen: Dylan Klebold och Eric Harris gick in på sin skola med vapen och bomber, dödade och lemlästade. När man tänker på händelsen så är det offren och deras anhöriga man oftast har i åtanke, mer sällan familjerna till förövarna. Men här får en av dem komma till tals och det blir enormt starkt att lyssna på den här som ljudbok då det är författaren själv som läst in.

Jag blir beklämd av att hon om och om igen känner sig tvingad att försäkra att hon inget visste. Förmodar att hon är så hatad i USA att det faktiskt är ett måste men det bromsar berättelsen något och får den inte att kännas mer ärligt, tvärtom. Men ändå bryter hennes känslor igenom, man kan praktiskt taget ta på hennes förtvivlan. Hon beskriver den initiala skräcken inför vad hennes yngste son gjort, hon intalar sig att han måste ha blivit tvingad, varit drogad. Sedan ångesten över att hon faktiskt önskade att han tagit livet av sig. Slutligen den enorma sorgen och oförståelsen över hur hennes eget barn kunde ha mått så dåligt och hon inget såg. Dylan var älskad. Han var varken ett barn som blev lämnat vind för våg eller någon som var bortskämd. Han hade vänner och ett starkt förhållande till sina föräldrar och främst sin pappa. Det Sue Klebold vill få fram är att inga alarmklockor ringde under månaderna och veckorna som ledde fram till dådet. Hon berättar att det här, faktiskt, kan hända vem som helst. Vi är inte skyddade från oförklarligt våld för att vi bor i välbärgade medelklasshem. Hon lyckas sudda bort monsterstämpeln som hennes son, förståeligt nog, fick efter Columbine. Hon gör honom mänsklig igen. För även om dåden han utförde var monstruösa så var han en deprimerad pojke med vaneföreställningar, en pojke som hon fortfarande sörjer och älskar. 

Kulturkollos veckoutmaning: Tipsa om din bästa prata-om...

Veckans utmaning från Kulturkollo är oemotståndlig; tipsa om din bästa prata-om bok/låt/film/TV-serie! Jag fortsätter lätt att babbla på om sommarens utan tvekan bästa tv-händelse: serien Stranger Things. Se mitt ursprungsinlägg HÄR. Jag pratar om den för att det är så fullt av detaljer att man ibland måste se om scener för att man helt enkelt inte hängde med på allt. Samt att alla jag känner har kunnat relatera till åtminstone en av karaktärerna, gärna flera. Min favorit är den strulige sheriffen som oftast är bakfull men som tvingas skärpa till sig när ondskan börjar ta över hans sömniga småstad. Vi har pratat om den här serien på mitt arbete, suttit många luncher och bara spridit ordet vidare. "Se den! Och kom sedan tillbaka och säg att jag hade rätt." Men även hemma har vi om och om igen ältat det nästan ogenomträngliga mörkret, hejat på de underbara barnen och blivit arga på skurkarna. Jag skulle vilja ha den osedd, jag vill bli förälskad i allt det fina på nytt. Men i brist på det så fortsätter jag bara som jag gjort hela sommaren: jag tipsar och uppmanar alla som kommer i min väg att se Stranger Things.

Kulturkollos veckoutmaning: Min bästa danska...

Den första veckan på jobbet efter semestern har sugit musten ur mig till den grad att jag knappt har orkat blogga, än mindre hålla koll på andra bloggar. Så jag hade helt missat att Kulturkollo återigen har dragit igång med sina veckoutmaningar! Så lite sent, men här kommer mina bästa danska. För åh vad jag älskar det landet.

1. Min bästa danska författare/bok

Utan tvekan Peter Høeg och De kanske lämpade. Det handlar om tid, om vår uppfattning av denna, men kanske speciellt om hur utsatta barn kan vara. Särskilt om de är i händerna på stränga privatskolelärare. 

2. Min bästa danska film

Här har vi något av en blind fläck i min kärlek till Danmark, just nu kommer jag faktiskt inte på en enda.

3. Min bästa danska tv-serie.

Lättare. Man måste nog ta upp Bron även om den bara är halvdansk. Och så givetvis underbara Matador som jag inte är ensam om i min familj att se om och om igen.

4. Mitt bästa danska kulturtips.

På sistone har jag snöat in på dansk musik. Det spelar inte så stor roll vilken genre utan det verkar mer handla om språket, uttrycken. Som barn lyssnade jag väldigt mycket på Kim Larsen, sjöng glatt med i någon slags låtsasdanska. Jag hade en period när det blev mycket Rasmus Seebach vilket är väldigt smörigt och inte helt okej texter ur ett feministiskt perspektiv och just nu är det i stort sett bara Magtens Korridorer som jag lyssnar på, ett band som är någon slags punk light.

 

Harry Potter and the Cursed Child, av J.K. Rowling

Jag skulle ha plockat upp den här i London, det kändes lämpligt när jag skulle åka tillbaka dit för första gången på många år. Men en vecka innan ditresan slängde jag mig in på första bästa bokhandel och köpte den. För hur skulle jag någonsin kunna vänta ens en enda dag extra när jag visste att den fanns? Förväntningarna har varit skyhöga, trots att det inte är en bok i den vanliga bemärkelsen utan manuskriptet till den pjäs som nu går för fulla hus. Men det gjorde ingenting. Bara att återigen få befinna sig i den välbekanta världen var fantastiskt, även om Harry själv till stor del har förvandlats till en trött trebarnspappa som jobbar på The Ministry of Magic. En pappa som har det svårt i relationen till sonen Albus, som i sin tur tycker det är omöjligt att leva upp till familjenamnet och ryktet. Jag vill inte avslöja för mycket om historien som förtjänar att läsas utan spoilers, så jag kommer inte säga mer än så. Visst hade man helst velat ha en "riktig" bok, som ger mer detaljer och känslor än ett manuskript kan men då man inte får välja så står man där med mössan i hand och bockar allra ödmjukast. Medan ens inre slår små volter och jublar. För det här är "min" värld, liksom många andras, något jag återvänder till om och om igen av olika anledningar. Jag har längtat så.

100 hemskaste, av Helena Dahlgren

Den här boken håller precis vad den lovar. Det är en lista med de böcker, filmer, serier, karaktärer och till och med en och annan låt, som författaren tycker är absolut läskigast. Eller så kan man beskriva den så här: 100 smaskiga skräcktips. Dessutom får man lära känna författaren lite bättre och det är de bästa avsnitten, även om de ibland drar något ifrån ämnet. Förmodligen just för att de drar något ifrån ämnet. Ta exempelvis texten om Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde som blir till ett upprop om rätten att få vara sig själv, extrakilon eller inte. Det är lysande och igenkänningsfaktorn är stor. Många av tipsen på listan längtade jag efter att läsa om, som det om Twin Peaks, allt om Stephen King och många av mina favoritböcker. Annat var helt nytt för mig och det blev en hel del titlar som skrevs upp på Att läsa-listan. Det här kommer bli en bok att återkomma till, något man kan ta upp med jämna mellanrum och bota läsleda med. Jag gillade väldigt mycket!

Sommarlovet är slut!

Idag var det slut med sovmorgon, tupplur mitt på dagen och allmänt slappande. Idag börjar jobbet återigen. Tror jag skulle ha behövt ännu en vecka, faktiskt. Det tog ungefär en vecka av ledighet innan jag var tillräckligt avslappnad för att kunna läsa ordentligt men efter det har jag njutit av att läsa i stort sett när och var som helst. Ska göra mitt bästa för att få ner recensioner av allt också. Det kommer även en rapport om hur det var att besöka Harry Potter Studios i Watford.