Vargarnas historia - Emily Fridlund

Det blir något speciellt med en bok som har ett så fantastiskt poetiskt språk, när själva historien är så otäck. Jag har njutit av vartenda ord, ja varenda bokstav, samtidigt som jag förgäves värjt mig från berättelsen om Linda. Hon är så ensam. Hennes hem är vad som återstår av ett hippie-kollektiv, en fattig tillvaro mitt ute i skogen tillsammans med föräldrarna som hon inte ens är säker på om de är hennes biologiska mamma och pappa. Kanske blev bara de tre kvar när alla andra flyttade därifrån. Lindas ensamhet bryts när det flyttar in en familj i huset mittemot sjön och hon blir barnvakt till fyraåringen Paul. Medan Pauls föräldrar jobbar visar Linda honom skogen och berättar hur man överlever i vildmarken. Löpande i boken finns frågan: När insåg du att något var fel? Något som är relevant inte bara för Linda, utan även för läsaren. Jag vill inte skriva så mycket mer om själva berättelsen, den känner jag att varje läsare borde få uppleva och upptäcka själv. Men redan i det första kapitlet vet man att något är snett, att katastrofen ligger på lut och man kämpar vilt för att kunna sätta fingret på det. Men tro nu inte att det bara är hemskheter i Vargarnas historia! Linda är älskad av sina föräldrar, även om de oftast har svårt att uttrycka det och har ännu svårare att navigera i ett samhälle som inte längre förstår sig på dem. Deras tonårsdotter gör som alla barn, slåss för sin mamma och pappa med näbbar och klor. Försvarar, förskönar och ljuger. Det känns ärligt talat lite tråkigt att ha läst vad jag förmodar är sommarens bästa bok under semesterns första dag, eller så var det perfekt eftersom jag hade huset för mig själv och bara kunde drunkna i den. En lysande berättelse är det, hur som helst.

Stort tack till Albert Bonniers förlag för recensionsexemplaret!

PS: Marie, du kommer bli så himla arg på den här boken! Men jag tycker att du ska läsa den ändå, eller kanske tack vare just det.