lördag 11 februari 2012

Jenny – för att hon förtjänar ett eget inlägg

Ett inlägg i Fiktiviteters Gardellördag.

Det blev baklängesläsning av det här. Först läste jag Jenny, sedan Ett UFO gör entré och slutligen En komikers uppväxt och trots att jag läste dem alla så handlar i stort sett allt jag skriver idag om den sista boken och om personen Jenny. Jag tror inte att läsordningen egentligen spelade så stor roll då jag läst dem alla så många gånger men det var ändå intressant att få färdas bakåt i tiden. Kanske såg jag allt lite mer ovanifrån, eller som genom ett filter? Jag hade tid att vänja mig vid ondskan i händelserna när de till att börja med nämndes som ett minne, något som hänt i en dåtid, och först sedan i ett nu. Jag vet inte, kanske svamlar jag bara. Som alltid så har jag mer att säga än vad jag faktiskt får fram, de här böckerna framkallar den reaktionen hos mig. Allt det jag känner låter så fattigt när jag fått ner det i skrift, orden bleknar. Mer än något annat så var det en väldigt plågsam omläsning. Speciellt boken Jenny, som endast består av 168 sidor, tog mig lång tid att ta mig igenom. Först låg den i badrummet och blev sedan min kvällsbok, det vill säga att jag läste så mycket jag orkade innan jag somnade. Men sällan blev det mer än några få sidor åt gången. Det gör ofta ont att läsa Jonas Gardell och Juha-trilogin är nog bland de värre på skalan. Mitt exemplar av den här sista boken är välläst, de första tjugo sidorna ligger löst och måste hållas inne av omslagsfliken, men nu var det många år sedan jag läste den senast. Jag hade hunnit glömma.

 Det är sista kvällen med gänget, snart ska de splittras upp och börja i gymnasiet och det kräver en rejäl fest. De samlas vid Sävbyholmssjön med cigaretter och sprithäxor. För en gångs skull så är Jenny medbjuden. Att det är för att Sofi Bodén ska ha någon att gå genom skogen med är mindre viktigt för Jenny, hon ska få vara med.  Men under kvällen händer något som får henne att önska att hon stannat hemma. Femton år senare får Juha slutligen veta vad som hände, han som inte gick på den här sista festen. För att få hela sanningen reser han runt bland sina gamla klasskamrater och ställer frågor.

För oss som inte trivdes så bra i skolan (okej, grovt förskönande beskrivning) så är det mycket igenkänning, för trots att Juha och Jenny går på högstadiet tio år innan jag själv gjorde det så skulle det kunna vara min historia de berättar. Inte mycket förändrades på det årtiondet förutom ytliga saker: musiken, modet och möjligen ett par tonårsuttryck. Men stommen är exakt den samma, tonåringars ondska förändras sällan. Gardell väjer inte för det obehagliga, inte ens för de läskigaste av detaljerna i händelserna. Man får ingen chans att vrida bort huvudet och blunda för allt framstår med glasklar skärpa. Möjligtvis är boken för kort och lite för spretig men det känns som att det var en berättelse som han var tvungen att berätta. Jag tycker mycket om den. Jag gillar att man får lära känna den vuxne Juha, vem han blev. Samt att man i åtminstone ett fall får njuta av att det gick åt helvete för en av plågoandarna från skolan, för trots att den mannen fortfarande är en mobbare så gräver han sakta sin egen grav. 

Jag har vant mig vid att vara vuxen. För varje år som går så glömmer jag lite till om hur det var att vara så utsatt såsom Juha och Jenny är och enligt Jan Guillou så tar det trettiofem år att bli av med biverkningarna av mobbning. Så mycket tid som enbart går åt till att åter försöka hitta sin plats som människa. Med jämna mellanrum läser jag alltså om Juha-trilogin, främst för att det är en helt suverän bokserie om ett svenskt sjuttio- och åttiotal som inte längre finns men också för att påminna mig själv om de som fortfarande lever i det där helvetet. Varje sekund av varje dag finns det barn som mår sådär helvetiskt dåligt och inte tror att de kommer stå ut terminen ut, än mindre den kommande lektionen.


En av de saker som gör mest ont när jag läser Jenny är det där mantrat: Men det måste hon väl ändå förstå själv? Jenny ska vara medveten om varför hon inte får vara med och dessutom gilla läget, de övertygar henne om att hon inget är värd och får henne att hata sig själv när hon tror dem. Mobbarlogik när den haltar som mest, man skuldbelägger offret och får henne att hålla med om att det är hennes eget fel. Även om mitt hjärta brinner, totalt och förbehållslöst, för Jenny så kommer det ändå ögonblick när till och med jag vill be henne skärpa sig. Jag vill ryta åt och ruska henne tills hon blir arg och skriker tillbaka. Skärp dig nu då tjejen! Ge igen! Jag vill be henne att inte vara så jävla mesig! Och sedan skäms jag. Älskade Jenny med det tunna håret. Dumma Jenny som får mig att se mina egna svaga sidor. Men allt jag kan göra är att smälla igen boken och frustande vanka fram och tillbaka i lägenheten. Framför mina ögon flimrar alla dessa tidningsartiklar jag läst genom åren, de om tonåringar som inte orkat mer utan tagit sina liv, det uppenbara slöseriet. Jag minns John Hron som slogs ihjäl av en mobbare. Varnar dock vad gäller att googla hans namn för man får på första sidan upp väldigt otäcka obduktionsbilder som är svåra att värja sig från. Eller förresten, gör det, googla hans namn. Och se på bilderna. De är en varning om vad mobbning i värsta fall kan leda till. Många rycker på axlarna angående barn som befinner sig i sådana här konstellationer och tycker att de ska få lösa sina problem själva. Det tycker jag motbevisas ganska bra i Gardells böcker för här får vi läsa vad obehandlad mobbning leder till, nämligen våld.

Man lämnas ändå med lite hopp när man far ifrån Sävbyholm efter skolgången från helvetet. Juha går utan att vända sig om och Jenny hittar senare ett liv någon annanstans. Det går att överleva även det värsta.



13 kommentarer:

  1. Så bra du beskriver boken. Stämningen, förtvivlan, ångesten. Jag läste boken med en stor klump i magen hela tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det är en jättejobbig bok att läsa, men kanske just därför också så viktig och stark. Klump i magen är helt rätt uttryckt.

      Radera
  2. Usj. Jeg har lest En komikers uppväxt i forbindelse med Helenas Gardelllørdag, og har jo innsett at jeg må lese Ett UFO gör entré og Jenny også. Jeg har lyst, men jeg vet ikke om jeg kan si at jeg gleder meg, jeg kjenner meg alt for godt igjen i det du sier om å "ikke trives så bra på skolen".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker verkligen att du ska läsa Ett UFO gör entré och Jenny också. Förmodligen blir trilogin jobbigare att läsa för oss som inte trivdes så bra i skolan men kanske är böckerna även ett bra sätt att bearbeta allt?

      Radera
  3. Jag älskade verkligen Gardells sätt att visa, inte beskriva, det blir ännu mer kännbart när man liksom får känna och tänka själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt! Han visar och gestaltar snarare än att beskriva. Man får "komma på" allting själv och det gör det så mycket starkare.

      Radera
  4. Så fint du skriver om boken/böckerna och om din relation till dem. Själv har jag faktiskt inte klarat av att läsa Jenny eller UFO eftersom En komiker uppväxt-läsningen var lite som ett nedstigande i ett allt för välkänt helvete (omtumlande, smärtsamt men fantastiskt förstås). Kanske är jag lite starkare och bättre rustad idag. Jag både älskar och skräms av Gardells förmåga att tvinga mig att se när jag helst vill blunda så jag borde ge också de böckerna en chans snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket. :-) Jag förstår att du inte orkat läsa dessa böcker, det gör jag verkligen. Ibland finner jag mig själv lite dum som utsätter mig för dessa resor tillbaka till helvetet, gudarna ska veta att jag inte behöver bli påmind. Men på ett sätt så är det terapi. När man ständigt utsätter sig för det man fasar för så bleknar det, sakta, sakta förändrar det en själv inifrån. Fast jobbigt är det.

      Radera
    2. Så tror jag också att det är. Och jag ska läsa dem, måste läsa dem för att de naturligtvis verkar bra men framförallt för att det är viktigt att möta de där demonerna så ofta man kan.

      Radera
  5. Jenny förtjänar verkligen ett eget inlägg. Hon är så lätt att tycka om för oss som står utanför.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sannerligen. När jag tänker på de här tre böckerna så är det oftare henne jag tänker på än någon annan.

      Radera
  6. Så vackert skrivet om Jenny och Gardells serie om Juha. Visst är det svårt och tungt att läsa dessa böcker, men jag tror att det skulle göra gott om fler fick läsa dem. Gardell skriver med en sådan skärpa och saklighet men utan att bli okänslig, varje ord i "Jenny" lyser igenom av kärlek till den mobbade flickan med det tunna håret. Enligt mitt tycke är nog detta en av Gardells allra bästa böcker. Och visst har du så rätt - Jenny förtjänar verkligen ett inlägg. Jenny förtjänade så mycket kärlek, all den kärlek alla barn bör få, men världen gav henne mest ondska och visst svider det till i hjärtat när Gardell så tydligt visar oss det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just den där skärpan du talar om, den svider verkligen. För Gardell viker aldrig någonsin från det obehagliga, inte ens när det gör som mest ont. Det känns som att han ser en. Verkligen, verkligen ser en. Jag tycker också att Jenny är en av de bästa böckerna, just för att smärtan är så obeveklig men även för att det goda i livet finns där bakom hörnet. Man måste bara hitta det.

      Radera