Nomadplaneten - Emanuel Blume

Det är tidigt 2100-tal och mänskligheten har till slut haft sönder sin enda beboeliga planet. Isarna har smält, klimatförändringarna är fruktansvärda och en stor del av jordens befolkning har tvingats flytta från de sönderbrända områdena vid ekvatorn. Vi krigar om land, vatten och de vanliga politiska konflikterna. Det var länge sedan vi var ute i rymden då alla resurser har lagts på mycket mer akuta problemområden, men när några astronomer en dag skymtar en ny himlakropp på himlen tänds ett hopp om internationellt samarbete istället för söndring. Himlakroppen är en så kallad nomadplanet på väg igenom vårt solsystem och världssamfundet bestämmer sig för att skicka upp en expedition för att undersöka planeten när den passerar. Åtta personer från olika länder och världsdelar väljs ut för sina militära eller vetenskapliga meriter. Inte långt innan de ska skickas iväg avslöjas att en av deltagarna är medlem i en terrororganisation och hon byts ut mot den svensk-kenyanske astrofysikern Jonathan Othiambo som snart befinner sig i en rymdfarkost på väg runt Jupiter. När de väl har landat på planeten som döpts till Gilead gör de mycket konstiga vetenskapliga upptäckter som väcker både rädsla och konspirationsteorier. Vem kan man lita på, vilka personer har dolda agendor? Vi får även stifta bekantskap med en general som borde ha ett VM-guld i härskartekniker. Sedan tappar rymdfararna kontakten med jorden och Jonathan tvingas välja sida. 

Rymden är så oerhört klaustrofobisk, man flyter runt i små utrymmen och strax utanför de tunna väggarna väntar döden. Inte för att det skulle hindra mig att åka med om jag bara fick, men det är en riktigt bra miljö för böcker och film. Konfliktmöjligheterna är oändliga. Jag trodde inte att Nomadplaneten skulle drabba mig såsom den gjorde, att jag skulle ligga vaken om nätterna för att "bara läsa ett kapitel till". Även om jag är tveksam till somligt av det som händer i berättelsen så tror jag på helheten och mot slutet så grep paranoian tag även i mig. Jonathan är lite väl försiktig men bekant introvert och jag förstår det mesta som han gör, varför han gör det. Det är en rysligt spännande bok om en möjlig framtid som bara inte får ske.

Köp Emanuel Blumes bok på hans egen hemsida eller hos Science Fiction-bokhandeln!

Sveriges bästa författare

Jag köpte boken för mer än en vecka sedan men har haft fullt upp med att gräva ner mig i science fiction, Johannes Anyuru fick vänta. Nu faller jag handlöst genom Strömavbrottets barn. Vilket språk, blir helt mållös. Är så oerhört förälskad i allt han skriver, läser om meningar och uttalar dem högt. Detta måste vara landets bästa författare just nu.

    Det finns ett skrivande som liknar att lyfta händerna för att skydda ansiktet från slag.

  Det handlade inte i första hand om mig. Det handlade om min far: en välutbildad, ambitiös människa vars drömmar sakta hade sipprat ur honom sen han anlänt till Sverige som flykting, bland annat eftersom något i Sverige uppenbarligen inte kunde se värdet i ett svart ansikte. Det handlade om åren som hade gått medan han drivit omkring på Hisingens isbelagda gator, i det som numera kallas för prekära anställningar, berövad sin värdighet, sin rikedom av erfarenheter. I allt detta - i denna förspillda tid - såg jag blod som hade hällts upp i en skål.

Citat ur Strömavbrottets barn av Johannes Anyuru.

Lyras färd, Boken om stoft - Philip Pullman

Det är tolv år innan händelserna i Den mörka materian. Lyra är en liten bebis och finns undangömd i ett nunnekloster. Både hennes pappa Lord Asriel och andra, mycket mer ondskefulla krafter, vill hitta henne. I värdshuset på andra sidan floden bor elvaårige Malcolm tillsammans med sina föräldrar, han arbetar ibland extra i klostret för att hjälpa systrarna och när han får träffa Lyra blir han omedelbart förtjust i henne och ett speciellt band uppstår mellan de två barnen. När den värsta översvämningen i mannaminne sveper över bygden samtidigt som ondskan verkar ha kommit ikapp Lyra tar Malcolm spädbarnet samt kökspigan Alice och flyr i en kanot med sikte på säkerheten i London. Hack i häl har de den otäcka mannen med den skadade dæmonen, mannen som inte verkar dra sig för att skada eller till och med döda. 

Allt det jag älskar med Philip Pullman och hans böcker om stoft är det som religiösa fanatiker i bland annat USA och England hatar honom för, eller åtminstone gjorde för tjugo år sedan. Det förekom till och med bokbål. För att han är ateist, förespråkar yttrandefrihet och uppmanar människor till att ha en egen åsikt och inte blint följa auktoritära ledare, kort sagt att vara goda demokratiska medborgare som motverkar diktaturer. Ja, ni hör - fruktansvärt, eller hur? Jag är fortfarande oerhört förtjust i den här världen som är nästan som vår, även om den där initiala förälskelsen som kom med den allra första boken om Lyra inte infinner sig. Men det är nästan lika bra som då. Malcolm är ett mycket mer ordentligt barn än Lyra och jag kan sakna hennes självklara upprorsanda, att hon högaktningsfullt struntar i vad andra tycker! Men det är lätt att älska Malcolm, pojken som känner ansvar och kämpar så hårt för att göra rätt. Jag kommer självklart att läsa även nästa del i den här trilogin.

Hunger - Roxane Gay

När Roxane Gay var tolv år blev hon gruppvåldtagen av sin pojkvän och hans kompisar i en övergiven stuga i skogen. Ingen kunde höra hennes rop på hjälp. Efteråt berättade hon inte för någon om vad som hänt. För att förhindra att detta skulle kunna hända igen började hon äta, och hon slutade inte. För var det något hon lärt sig av samhället så var det att en tjock kropp var oattraktiv, icke önskvärd. Hon blev tryggare i takt med att kilona blev fler. Men samtidigt byggde hon sitt eget fängelse, hon uttrycker det själv som att hon sitter i en bur. I takt med att hon blivit äldre har hon förstått att hon kan jobba med traumat, be om hjälp och bli en annan person som inte håller allt inom sig. Hon måste inte vara fet för att förbli trygg. Men det är oerhört svårt att bli av med den övervikten när man burit runt på den i nästan trettio år, när siffrorna på vågen närmar sig trehundra och än svårare är det att leva som överviktig i ett samhälle som föraktar en och ser en som otyglad och slarvig. Varje gång hon lyckas gå ner i vikt går dessutom hennes inre larmsystem igång, känslorna från våldtäkterna kommer tillbaka och triggar viljan att äta för att förbli oattraktiv. Flickan i skogen kommer tillbaka, om och om igen. Gay beskriver sitt liv med knivskarp tydlighet, hur fetman hindrar henne att göra det hon vill, leva som hon borde ha rätten att göra. Det är alltifrån stolar som hon inte får plats i, flygbolag som krånglar, caféer och biografer som är ouppnåeliga mål. Det är hjärtskärande. Men mer än något annat är det lärorikt för alla oss andra, som ofta är väldigt mycket mer privilegierade. Hon uttrycker det som att ju större man är, desto mindre plats får man uppta. Vi lever i ett grymt samhälle. Roxane Gay är en av mina absoluta favoritförfattare just nu. Språket är oerhört exakt och jag älskar att hon aldrig gör avkall på sig själv när hon skriver.

Kulturkollos veckoutmaning: favoritsyskon

Temat är syskonskildringar, något jag finner extremt fascinerande. Jag spenderade hela min barndom med att undersöka detta på håll men hade det aldrig själv och ville faktiskt heller inte ha. Jag var ett mycket nöjt ensambarn som rös av obehag när vuxna omkring mig bekymrat frågade om jag inte saknade att ha en syster eller bror. Men i form av tv eller litteratur älskade jag att frossa i syskonskildringar och gör så fortfarande. I min nuvarande familjekonstellation har jag fått två bonusbarn på köpet, tvillingpojkar, och det går sällan mer än en vecka mellan gångerna jag högt undrar varför de gör på vissa sätt. Det är en mycket speciell dynamik. Vad gäller de syskonskildringar jag minns bäst från min barndom är Vi på Saltkråkan framträdande med sina flera olika syskongrupper.

Men även böckerna om Vi Fem, som var fantastiska äventyr när man själv befann sig i slukaråldern. Så här i efterhand, med modernare och vuxnare ögon, så är det svårt att bortse från den inte alls dolda rasismen och usla kvinnosynen men där och då gick det rakt över mitt huvud. Givetvis identifierade jag mig med George, ensambarnet med hund som inte var så flickig som omgivningen tyckte att hon borde vara.

En tv-serie som jag följde slaviskt när den repriserades under sent åttiotal var The Waltons. Den visades ursprungligen mellan 1972 - 1981. Serien utspelar sig mellan depressionens trettiotal och andra världskriget och handlar om John-Boy och hans sex (!) syskon. Huvudpersonen är sjutton år när serien börjar och vill bli författare, det var förmodligen just därför och bara därför jag älskade honom och serien så oerhört mycket. När det handlade om någon av de andra myllrande många syskonen så tittade jag med ett halvt öga. Ärligt talat så var The Waltons oftast outhärdligt hurtigt och klämkäckt på ett väldigt amerikanskt sitcom-vis, jag skulle aldrig klara av mer än ett eller två avsnitt idag. 

Nevermoor - Jessica Townsend

Morrigan Crow hade oturen att bli född på Mörkerafton, vilket betyder att hon är drabbad av en förbannelse och sprider otur omkring sig. Hon spenderar stor del av sina dagar med att skriva ursäktsbrev till invånarna i staden, för att de förlorat jobbet eller brutit ett ben. Men värst av allt: det betyder att hon kommer dö på sin elvaårsdag. Fast när den fruktade dagen faktiskt infaller blir Morrigan istället hämtad av Jupiter North, en hotellägare som meddelar att Morrigan blivit utvald som kandidat till Wundersamfundet, Nevermoors mest svåråtkomliga skola. Där ska hon få ställa upp i fyra utmaningar tillsammans med hundratals andra barn, samtliga utrustade med en talang utöver det vanliga. Fast vad är Morrigans talang? Hon vet inte ens själv och allt eftersom prövningarna närmar sig blir hon mer och mer skräckslagen. För om hon inte klarar uttagningen blir hon utslängd ur Nevermoor, vilket skulle betyda att döden kommer ifatt henne.

Nevermoor balanserar hela tiden på en väldigt fin magisk gräns, det riskerar då och då att bli fantastiskt för sakens egen skull och det blir ibland till en uppräkning av otroliga saker istället för magi invävd i en fin berättelse. Men allra oftast är det fantasifullt och roligt på riktigt. Jag skrattade högt när jag läste den här boken! Ett mycket bra betyg. Men det är inte bara solsken och sockervadd, hemskheterna som presenteras är otäcka på riktigt och man är aldrig helt säker på att allt kommer gå bra. En viktig ingrediens, för jag älskar när man inte underskattar barn i slukaråldern. Det ska givetvis komma fler böcker i serien och jag ser fram emot att läsa dem. 

Se tre exempel på de fina omslagen den här boken har fått!

Självklart har den svenska utgåvan (omslaget i mitten) fått den obligatoriska Harry Potter-märkningen i en blurb på baksidan, något jag ogillar starkt. Snälla, varför kan vi inte skriva och ge ut barn- och ungdomsböcker utan att utnämna dem till nästa Harry Potter, lik Harry Potter, eller som Harry Potter. För inget är någonsin nästa Harry Potter, inget kommer heller att bli det. Nästa stora grej kommer falla ut av sig självt och dessutom bli något helt självständigt och unikt som inte behöver den björntjänst som märkningen innebär. Det målar enbart upp förväntningar som böckerna aldrig kan leva upp till.

Kulturkollos veckoutmaning: sant eller inte del 2

Det här var riktigt roligt! Alltifrån att hitta på egna påståenden, se andras gissningar och att sedan försöka lista ut deras lögner. Det var riktigt klurigt men en nyttig övning, för det är lättare att fara med osanning än man först kan tro. Man vill ju tro på det man läser, vill att saker ska vara sanna, åtminstone i de flesta fallen. För inte så länge sedan hade jag en tillfällig kollega som ljög om nästan allt, hela tiden, och det skapade en oerhört instabil arbetssituation där man till sist inte ens trodde på hen när hen sade att hen hade köttbullar med till lunch. Om inte hen var mytoman så vet jag inte vem som skulle kunna vara. 

Det var två personer som gissade rätt lögn hos mig! Nummer 3 var falsk. Vilket Marias bokhylla och Fröken Christina listade ut. Roligt att det krävdes en annan person med tatueringar för att se igenom  mina påståenden. För jag ÄR jätterädd för nålar OCH har mer än tjugo timmar tatueringar, de är dock inte synliga för andra än min familj om jag inte har bikini på mig. Det många inte vet är att tatueringsnålar fungerar helt annorlunda än de man får sprutor eller tar blodprover med. Tatueringsverktygen ser inte ens ut som konventionella nålar, så dessa klarar jag av utan problem. Stort tack för att ni var med och gissade!

Här hittar du ursprungsinlägget!

Ready Player One - Ernest Cline

En snabb repris vad gäller bokens handling:

Det är 2044 och större delen av världens befolkning lever i fattigdom på grund av miljöförstöring, brist på fossila bränslen och global uppvärmning. Tonåriga Wade lever i Oklahoma Citys slum och spenderar merparten av din tid i den virtuella världen OASIS, han till och med går i skolan där. Mannen som konstruerade OASIS är död sedan flera år tillbaka men i och med hans bortgång annonserades att den spelare som kan hitta det så kallade Easter Egg som finns gömt i spelet, vinner hela företaget och alla pengar det är värt. Tillsammans med sina vänner letar Wade, eller Parzival som hans avatar heter, efter detta påskägg. För att bli någon, för att komma ur fattigdomen och bort från knarkande släktingar och minnet av döda föräldrar.

Som vanligt är det nästintill omöjligt att recensera boken utan att samtidigt jämföra med filmatiseringen när man nyligen sett den bioaktuella filmen, så låt oss diskutera båda två! Det är förmodligen underförstått men jag nämner det ändå: boken är mycket mer utförlig och nyanserad än filmversionen. Huvudpersonen Wade känns mer som en riktig människa, både med sina brister och fördelar. Han växer upp i en fruktansvärd slum där han sover i mosterns tvättstuga, samma moster som dessutom snor hans dator för att få pengar till droger. Han är mer som jag kan tänka mig att en speltokig tonårspojke som lämnas vind för våg faktiskt är; i filmen är allt väldigt disneyfierat, ett snäpp gulligare. Berättelsen är så oerhört mycket roligare och sorgligare än jag förväntade mig! De spelutmaningar som ungdomarna måste ta sig igenom är väldigt utförligt beskrivna, dock handlar de mest om spel (och film, musik) som fanns på åttiotalet. Författaren är född 1972 och uppvuxen med arkadspel och Atari, vilket märks. Det som inte är uråldrigt är framtidshittepå. Men jag gillar. Åh, vad jag gillar. Boken har en helt annan historia än filmen även om grunden och personerna är desamma, livet är hårdare och grymmare än i Steven Spielbergs tappning. Tack och lov måste jag säga, för det innebär även att det är mer underbart och trovärdigt.

Kulturkollos veckoutmaning: vad är sant och vad är det inte?

Jättesvår utmaning den här veckan! Det handlar om sanningar och osanningar och att skilja dem åt. Man ska berätta tre saker om sig själv, två ska vara sanna och en ska vara falsk. Det var förvånansvärt svårt att hitta på en lögn, som ändå verkar trovärdig, så kanske är mina påståenden väldigt enkla att se igenom.

   1. Jag är l i v r ä d d för alla typer av nålar.

   2. Jag har ungefär tjugo timmar av tatueringar på min kropp.

   3. Jag tjatade till mig hål i öronen när jag var åtta år, trots att mina föräldrar ursprungligen       sa nej.

TV-serielördag - Jessica Jones säsong 2

Den här extremt efterlängtade andra säsongen är mycket mer lågmäld än den första. Den är även helt utan någon Big Bad. Som jag nämnt tidigare var den första säsongens skurk, Kilgrave spelad av David Tennant, så djupt obehaglig att man inte riktigt visste var man skulle ta vägen i all ondska. Men Jessicas andra säsong berättar för oss att det egentligen inte finns några (super)hjältar eller dito skurkar, alla är människor med olika grader på sina styrkor och svagheter. Ingen är genomgod eller genomond. Men tro inte att det är händelselöst för det! Jessica Jones är fortfarande känslosamt, ren action och våldsamt och får en att ständigt tappa andan. Flera av sidokaraktärerna, som Trish, Malcolm och Jeri, får utvecklas till större personligheter. Jag måste erkänna: jag saknar Luke! Men den saknaden är inte värre än att den går att ta sig igenom på ett par avsnitt. Den här andra säsongen är väldigt annorlunda än den första men det är en förändring jag går med på och faktiskt gillar. Kärleken till karaktären Jessica är oerhört stark, den här urstarka kvinnan med så fatala svagheter vänder upp något inom mig, ger mig känslor som bara kan kallas ren kärlek. 

Postapokalyps mot lässvacka

Jag hamnade i en lässvacka. Mitt smack under påskledigheten när jag "skulle ha så mycket extratid till att krypa upp i fåtöljen med mina oräkneliga böcker". Yeah right. Lägg sedan till en av de tröttaste arbetsveckorna den här sidan jul och jag vill inte längre läsa - jag vill sova. Men tidiga morgnar när jag sitter och kämpar för att hålla ögonen öppna på bussen in till stan brukar jag ändå orka lyssna på bok; det är nästan som att vara liten och bli läst för. Så jag valde Ready Player One av Ernest Cline, för att hela familjen sett den på bio nyligen och tyckte väldigt mycket om den. För att den kändes lekfull och spännande. 

Det är 2044 och större delen av världens befolkning lever i fattigdom på grund av miljöförstöring, brist på fossila bränslen och global uppvärmning. Tonåriga Wade lever i Oklahoma Citys slum och spenderar merparten av sin tid i den virtuella världen OASIS, han till och med går i skolan där. Mannen som konstruerade OASIS är död sedan flera år tillbaka men i och med hans bortgång annonserades att den spelare som kan hitta det så kallade Easter Egg som finns gömt i spelet, vinner hela företaget och alla pengar det är värt. Tillsammans med sina vänner letar Wade, eller Parzival som hans avatar heter, efter detta Easter Egg. För att bli någon, för att komma ur fattigdomen och bort från knarkande släktingar och minnet av döda föräldrar. Boken är förvånansvärt rolig i jämförelse med filmen, kanske delvis för att den läses av min idol Wil Wheaton. Jag har kommit ungefär halvvägs men kan verkligen rekommendera den med hela mitt hjärta.