Nog!

Nog nu. Med självutplånande unga fyrtio- och femtiotalskvinnor som ägnar dagarna åt att oroa sig över vad andra kan tänkas tro om dem. Är jag fin nog? Kan jag ha den här klänningen? Äter han lax? (Men fråga honom då för h-vete!) Det är så ointressant. Och texterna må vara hur välskrivna som helst men jag står inte ut med Kristina Sandbergs Maj i Att föda ett barn eller Christina Kellbergs Ellen i boken med samma namn. Ängsligheten får mig att nästan vilja skada mig själv. Speciellt efter att ha spenderat de senaste dryga åttahundra sidorna med Ria i framtiden. Ria som är hur självklar som helst.

Jag vet att det var så här för många kvinnor under de årtiondena men det betyder inte att jag måste läsa om det. Gud ske pris för tiden vi lever i, systrar. Sandberg ska få ett sista försök om några veckor när semestern har infunnit sig men just nu så kvävs jag av ångesten, det kryper innanför huden på mig. Idag ger jag mig ut efter jobbet för att hitta ännu en framtidshjältinna på Science Fiction-bokhandeln, svensk realism faller mig inte alls i smaken just nu.