Flickorna, av Emma Cline

Evie är fjorton år när hon kommer i kontakt med de något äldre flickorna och unga kvinnorna som har flockats runt Russel, sektledaren som håller hov på en gård på landet. De är alla smutsiga, undernärda och har inga jobb men de äger sig själva, är fria! Fria från samhällets förväntningar. Hemma är Evie tonåring; kämpar med sina skilda föräldrar och bästa kompisen som glidit ifrån henne. På gården räknas hon som en av de vuxna, på gott och ont. Flickorna beskriver så mycket av det som är fel med samhället, hur vi uppfostras att tro att vi enbart är yta. Den beskriver vilka som har makten och hur detta används mot de som råkat bli födda utan snopp. Det var många upplevelser som dök upp med en smäll i huvudet under läsningen: alla de gånger man blivit förbisedd, förnedrad och förminskad. Allt det där som sitter i de många detaljerna, för nej, varje händelse var för sig är inte så illa men tillsammans bildar de en samhällsstruktur som inte går att skaka bort. Det sitter som klister och kväver halva befolkningen. Boken känns skör samtidigt som den är benhård, allt är så grymt, äckligt och sorgligt. Den beskriver de bortglömda människorna som gör allt för en gnutta kärlek, barnen som ingen bryr sig om, sektens nedbrytande mekanismer. Samtidigt är det något av det vackraste jag någonsin läst. Jag måste erkänna att jag lockades av att författaren blivit inspirerad av de kvinnor som fanns runt Charles Manson men nu så här i efterhand så spelade den informationen ingen roll. Den här boken är så mycket större än så.