TV-serielördag - The Haunting of Hill House

För att återigen klargöra: den här nyinspelningen av The Haunting of Hill House har nästan ingenting att göra med boken av Shirley Jackson, förutom själva huset som fortfarande spelar huvudrollen. Hela grundhistorien har ändrats och jag förstår varför för den befintliga boken inte kunde dras ut till en serie om tio avsnitt. Fembarnsfamiljen Crain flyttar in i Hill House för att renovera byggnaden över en sommar och sedan sälja den till hösten. They're gonna flip a house! De har gjort detta förut och hoppas på så pass mycket vinst att de ska kunna sluta flytta runt och renovera, och istället bygga ett eget hus. Mycket snart tvingas de dock inse att detta inte är vilket hus som helst. Barnen ser otäcka saker och drömmer mardrömmar. Husets två anställda bor utanför området och vägrar arbeta när mörkret fallit. Föräldrarna Crain verkar veta mer än de avslöjar för sina barn men kämpar hårt med att hålla budgeten i renoveringarna, de tröstar och slätar över. Är du helt säker på vad du såg? Kanske sov du fortfarande? Kan allt ha varit en dröm? Fokuserar på att de snart ska komma därifrån. Samtidigt får vi följa barnen som vuxna, mer än tjugo år senare, när alla är långt borta från Hill House och den katastrof som satte stopp för deras tid där. De har definitivt präglats av att under några veckor ha bott i ett av de hemskaste spökhusen i USA och inte har det blivit bättre av att många av dem ärvt sin mammas känslighet för det övernaturliga. På fler än ett sätt kan man säga att de fortfarande är hemsökta.

Den här serien drivs av en kittlande smygande skräck; kamerorna glider runt i ett spökhus fyllt av snirklande trappor, långa korridorer med mattor och tapeter i mörka färger. Det är en byggnad med statyer och vrår, ett hus som bär på hemligheter. Om nätterna släpps fasansfulla väsen fram. Det förekommer viss jump scare, men inte så att det blir för mycket. Jag gillar verkligen den här serien som tryckte på helt rätt skrämsel-knappar för mig. Det är något speciellt när huvudpersonerna fastnar i sina egna huvuden och inte kommer ut, när mycket av det läskiga händer inom dem själva. Men allt är självklart också rejält kryddat med spöken och bårhus, för givetvis blir ett av barnen ägare till en begravningsbyrå när hon är vuxen... Det enda riktigt negativa jag har att säga handlar om det sista avsnittet, som blev på tok för övertydligt och välordnat, snudd på gulligt. Man behöver inte förklara allt, heller inte lösa alla problem. Men innan man kom dit var den här serien en fröjd.

Om ni (som jag) sitter och funderar på var ni har sett den yngre versionen av pappan, så kan jag avslöja att han spelade Elliott i E.T.