Att tänka sig in i hur det skulle vara att få Alzheimers är något de flesta av oss undviker att göra. Man skyddar sig genom att tro att när det väl händer så kommer man själv inte lida av det så mycket och att man då kommer vara väldigt gammal. Harvardprofessorn Alice är femtio år när hon förstår att hennes glömska är något hon måste få undersökt. Hon inte bara glömmer möten och samtal, en dag när hon är ute och springer i sina egna kvarter så hittar hon plötsligt inte hem. Hennes familj vill till stor del först bara skjuta allt ifrån sig, och även Alice själv skulle vilja lägga problemen på stress, klimakterieproblem och depression. Men när hon får sin Alzheimerdiagnos börjar en helt annan kamp, den för att få vara sig själv så länge som möjligt. Det finns en helt fantastisk scen i boken när Alice hela tiden frågar om vilken tid en händelse kommer att äga rum. Hennes man tycker att man ska ha en approach till problemet, hennes tre barn helt andra, men ingen frågar henne själv. Hon har blivit ett barn, någon man talar över huvudet på.
Still Alice är inget litterärt mästerverk och ibland känns det mer som en uppräkning av Alzheimer-symtom än en berättelse; Alice glömmer det här, Alice upplever det här. Men känslomässigt så tycker jag att den ofta träffar precis rätt. Man får en glimt av det fruktansvärda i den här sjukdomen som få vet är dödlig, en förståelse för människor vars hjärnor börjar arbeta emot dem och skrumpnar ihop. Och med en åldrande befolkning så är det fler och fler av oss som kommer att drabbas. Om två veckor kommer jag se filmen byggd på den här boken, med Julianne Moore i huvudrollen.
