Omläsning: Mig äger ingen, av Åsa Linderborg

Jag vet ännu inte om jag kommer se filmatiseringen av den här boken. Den har fått fin kritik och då speciellt Mikael Persbrandt som pappan. Men jag tänkte att jag skulle läsa om den ändå, ifall jag får får mig att se filmen. Jag har allmänt svårt för svenska filmer och en sådan jobbig historia som den här kan jag behöva se med pauser, det vill säga på dvd i min soffa.

Åsa Linderborgs växte till största delen upp med sin pappa Leif som var härdare på Metallverken i Västerås. Ensamstående pappor var ovanliga på den här tiden, tidigt sjuttiotal, och Leif slet hårt för att få allt att gå ihop. Hans oförmåga att hålla i pengarna gjorde att han och dottern ofta fick lita på farmor och farfar för mat men han var oftast en väldigt närvarande pappa som höll sitt barn nära intill sig. Ett eskalerande alkoholmissbruk ändrade det mesta när Åsa kom i tonåren. Fast innan dess beskrivs ett rörande och intimt förhållande mellan far och dotter.

 Det är väldigt svårt att bedöma en bok som river upp så många känslor såsom Mig äger ingen gör. Jag skrattar och jag gråter, om och om igen. Jag är några år yngre än Linderborg men mycket av det som är hennes barndoms sjuttiotal är även mitt. Och så de där kaxiga men ändå så osäkra papporna som gjorde allt för att hålla skenet uppe. Det är en fantastisk bok som jag kommer återvända till många, många gånger till. Oftast måste det gå ett par år men sedan är jag redo igen. En bit som verkligen fastnat hos mig är hur Leif alltid höll rent hemma, hur han plockade och städade, även fast han var berusad. Därför blir jag ledsen när jag i SvD läser att de som gjort filmen ändrat på bland annat det, att de gjort Leifs lägenhet till den schablonmässiga knarkarkvarten. Kanske lutar det åt att inte se filmen ändå.