Det är sextiofyra år innan händelserna i de tre ursprungliga böckerna om Hungerspelen. Coriolanus Snow är arton år och blir genom sin gymnasieskola mentor till en av deltagarna i de tionde hungerspelen. Han får en av de sämsta deltagarna, flickan från Distrikt 12, Lucy Gray, och är irriterade över sin otur. Eller är det uträknat? Har han en fiende som vill honom och släkten illa? Han lever med sin farmor och kusin, de enda som finns kvar i ätten Snow och det är hela tiden på håret att de får behålla sin våning i de fina kvarteren. Men så träffar han Lucy Gray och inser att hon har sina talanger, kanske har de ändå en chans att vinna?
Jag börjar med att säga att jag slukade den här boken, jag låg vaken sent om nätterna och plöjde igenom sida för sida. Balladen om sångfåglar och ormar är ruggigt spännande och ofta omöjlig att lägga ifrån sig. Men. Det var ändå väldigt mycket som jag inte förstod eller hade svårt för i den här prequelen. För det som var det stora med de tidigare böckerna var kombinationen rik framtidsvärld och en förtryckt fattig arbetsstyrka som förväntades offra sina barn. Nu är alla mer eller mindre märkta av kriget, oavsett om de är Huvudstad eller Distrikt. Huvudstaden har det självklart mycket bättre, men de har ändå fortfarande minnen av bomber, sjukdomar, svält och död. De har ännu inte blivit de där bortskämda, översminkade lyxkonsumenterna. Vilket faktiskt behövdes som kontrast till eländet i Distrikt 12. De första tre böckerna skrevs dessutom i första person och det gjorde något med närheten till Katniss. Den här sista boken är skriven i tredje person och huvudkaraktären är en person som man i förväg vet kommer bli ond. Det gör något med berättelsen, med anknytningen. Hungerspelen lät dessutom vissa företeelser gå ganska långt utan att förklara sönder dem, slåtterdagen nämndes vid namn högst upp på sidan två men förklarades först sju sidor senare. I den nya boken beskrivs allt i minsta detalj vid första anblicken. Snow förändras under tidens gång men jag förstår inte riktigt varför. Han börjar som ganska sympatisk, man känner för den här fattige pojken som kämpar med skolan och de mycket rikare klasskamraterna. Men sedan börjar hungerspelen och han tvingas ta svåra beslut, göra saker han inte räknat med - och han blir någon annan. Fast jag har svårt att förstå varför just de händelserna utlöser de förändringarna. Och spelen blir i ärlighetens namn ganska trista eftersom vi hela tiden befinner oss utanför arenan. En arena som dessutom är en gammal sportarena som inte har några specialeffekter, styrda klimat eller knappt ens mikrofoner. Det är som ett gladiatorspel i ett sönderbombat Friends Arena. Sedan hans namn... Co-ri-o-lanus. Alla heter varianter av gamla romerska namn men hans eget är värst och jag fick tänka till varje gång jag skulle uttala det i mitt eget huvud. Berättelsen bränner egentligen till först när vi närmar oss slutet och får åka till Distrikt 12. När Snow får se fattigdomen på riktigt och har modet att jämföra det med sin egen. Men sedan blir det tyvärr mest som en sightseeing-tur genom gamla jaktmarker med besök på Hällen, hängeträdet, i bageriet och i Sömmen. Mest för sakens skull, vi ska känna igen oss.
För att försöka avsluta en väldigt långt text. Balladen om sångfåglar och ormar är en välkommen återkomst till en värld jag längtat tillbaka till, men den tar mig inte hela vägen. Så den här boken kommer jag inte gå tillbaka till i första taget, däremot ser jag fram emot att läsa om de första tre böckerna i sommar.
