Cyla Trus var elva år när hon blev smugglad ut ur ghettot i Polen och gömde sig i stallet på en bondgård. Hennes föräldrar hade förstått vad som skulle hända med alla instängda judar och mamman upprepade att åtminstone en ur familjen måste överleva och den utvalda blev den äldsta dottern som skulle kunna passera som polska. Det är svårt att läsa om hur en elvaåring fick ta hand om sig själv, på flykt, utan nära familj, och det är svårt att förstå hur mycket som faktiskt klaffade mitt i allt elände. Slutligen hamnade Cyla, med hjälp av lånad identitet, i ett tyskt arbetsläger och när kriget var över träffade hon och gifte sig med Lejb, tillsammans flyttade de till Sverige. Men händelserna under kriget lämnade henne aldrig. "Att överleva är ett straff." Det fanns ingen lättnad i att vara överlevare när i stort sett alla andra var borta. Som så ofta med böcker som denna så är det tung men viktig läsning. För nu mullrar det borta vid horisonten igen. Till sitt barnbarn Helena säger Cyla: "Ta av dig den där. Det som händer därute påminner om 30-talet i Polen. Du kan råka illa ut", samtidigt som hon pekar på davidsstjärnan runt Helenas hals. Ett kilo socker är författaren och journalisten Helena Trus intervjuer med en farmor som länge valde att hålla sina berättelser om kriget och förintelsen för sig själv men som sedan ändå började berätta. Jag gillar att texten består av kortare kapitel som inte är strängt kronologiska. Ena stunden befinner man sig fångad i ghettot, i nästa är det mer än femtio år senare och utsikten är ett kök i Farsta. Det ger välbehövliga andrum från det ofattbara. Det är sammanfattningsvis fasansfull läsning, med andnöd, ångest och Det Kan Inte Vara Sant. Att läsa om en av de värsta händelserna i mänsklighetens historia är att få se både det absolut värsta och bästa i oss. Samtidigt.
