Härdsmälta

När jag gick på mellanstadiet under de sista skälvande åren av det Kalla kriget så fanns det en kategori ungdomsböcker som både fascinerade och skrämde mig. Av någon anledning så var dessa böcker ofta från Tyskland och ämnet var kärnkraftsolyckor. Det handlade om barn som efter katastrofen av olika orsaker var lämnade åt sig själva under flykten från det radioaktiva nedfallet. Som jag minns så sparade man inte på de otäcka detaljerna utan det var fruktansvärda beskrivningar av strålningsskador och död. Nu när jag snabbt googlar på ämnet så hittar jag bara Molnet av Gudrun Pausewang.

     Dessa skildringar kommer nu tillbaka till mig när jag under helgen har suttit klistrad vid  Sky, CNN, BBC och Al Jazeera för att försöka förstå vad som har hänt i Japan. För inte nog med att de drabbats av jordbävning och tsunami med tusentals döda som följd, nu verkar flera reaktorer i det fyrtio år gamla kärnkraftverket i Fukushima ligga i riskzonen för härdsmälta. Om det inte redan hänt. Människor evakueras i stor hast, bär munskydd och undersöks med geigermätare. Plötsligt är jag åter elva år och sitter skrämd nedanför teven medan nyhetsuppläsaren försöker förklara Tjernobyl. Rädslan för kärnkraften finns kvar, djupt rotad inom mig.