Efter en olycka hamnar Emanuel på sjukhus och där får han dela rum med Gunnar, en äldre man som varje onsdag försvinner ner i ett hemligt rum i källaren där en kvinna med en lustig dialekt leder en berättargrupp. En dag tar Gunnar med Emanuel till gruppen som har alltid åtta deltagare och där de som har berättat sin kusliga historia försvinner till veckan därpå. För det är sannerligen spöklika berättelser man får höra, somliga av dem är som moderna versioner av gamla vandringssägner. Inte blodigt otäckt, utan mer som en kliande oro man ibland inte riktigt kan sätta fingret på och ibland en isande skräck man vet exakt vad den beror på. Samtidigt som huvudpersonen blir friskare börjar han fundera på vem kvinnan med dialekten faktiskt är, varför hon hela tiden antecknar i en stor skrivbok med oläslig handstil och varför hon samlar historieberättare varje vecka. Långsamt börjar en plan att ta reda på mer formas.
Somliga av de här berättelserna kommer att stanna kvar länge hos mig, det är helt min typ av fasa. Som mannen som undersöker konspirationsteorin om att Paul McCartney i själva verket dog i en bilolycka 1966 och blev ersatt av helt annan man. Eller kvinnan som inte kan sluta titta på det unga paret som flyttat in i grannhuset, hon till och med köper en kikare. Hon gillar inte det hon får se. Liksom kvinnan som reser iväg för att vara med på en gammal väns bröllop, en vän hon inte träffat på några år och enbart tänker gott om. Men så träffar hon ytterligare en bröllopsgäst på tåget dit och snart har hon börjat fundera på vad som är sant och inte. Det är svårt att inte avslöja för mycket om de här historierna och det vill jag absolut inte göra så jag rekommenderar varmt att lyssna själv! Avsnitten finns som pod samt på Storytel och i skrivande stund har ännu inte alla släppts (jag fick tjuvlyssna i recensionssyfte) men det är värt att vänta på. Senare i år ska den även släppas som e-bok.
